Om vrede och obotlig pessimism ska upplevas är det ett säkert kort att vända sig till Marduk. Ända sedan tidigt 90-tal har de jobbat hårt med att bidra till att göra världen till en mörkare plats. Att kalla dem något annat än våldsamma vore som att kalla en utvecklingsstörd för dum i huvudet. Marduk är skoningslösa.

För första gången på tolv år uppträder de i sin hemstad Norrköping. Biljetten går lös på blott 160 kronor och att som temporär Östgötabo missa detta kan inte betraktas som annat än rent blasfemiskt. Lokalbanden Misericordia och Year of the Goat agerar förband och spelar cirka en halvtimme vardera. Det förstnämnda bandet beskriver sig själva som ”pure dechristianizing black metal”. Live känns de lite för snälla för att leva upp till det uttrycket. Låtmaterialet var gediget men inget extraordinärt. Endast avslutande The Art of Perfection stod ut av de handfulla låtarna som spelades. Detta alster fick också publiken att vakna till. Tyvärr tog det också snabbt slut där.

Year of the Goat går ut som andra band och har i mediala sammanhang jämförts med sönderhypade Ghost. Med tre gitarrister, skönsång och ett mjukare sound står de helt klart ut bland kvällens andra akter. Pretentiöst är ett sparsamt uttryck när det kommer till att beskriva deras musik. Att hitta någon ondska bakom ytan är för mig svårt. Mina tankar förs istället till ett vemodigt Rush som försöker mer än vad de egentligen kan. Det börjar oftast bra men någonstans bland de otaliga musikaliska utspelen tappar jag intresset och inser att det egentligen bara är ett gäng mustaschprydda mysgubbar som lirar melodisk rock. Jag vill dock påstå att In Darkness är en fullträff.

Publikskaran börjar nu växa och stämningen trappas upp. Marduk äntrar scenen. Öppningsspåret brakar loss och jag slås av förtvivlan. Som ett hängivet fan har jag lyssnat in mig på samtliga plattor men jag har ingen aning om vilken låt de öppnar med. Detta kan nog också vara Marduks akilleshäl i livesammanhang. Det låter allt för lika.

Trots den snopna inledningen fortsätter satansrockarna att leverera välspridda hitlåtar från deras imponerande backkatalog. Bäst blir det när det går riktigt snabbt som i Panzer Division Marduk och Baptism By Fire. Men också när det går långsamt som i Womb of Perishableness som också bjuder på en liten eldshow. Jag gillar också när Joakim Göthberg som tidigare har agerat sångare i bandet kom upp och sjöng med i Cold Mouth Prayer som han även gör i studioversionen.

Det blir sällan tråkigt. Det låter allt för lika emellanåt men det gör inget för det låter som det ska. Daniel Rostén alias Mortuus har full publikkontakt under hela spelningen och förmedlar med bragd det budskap som genomsyrar kvällen. Döden. För det är det black metal rätteligen handlar om.

Som jag har väntat på den här skivan. Vänner har följt Europes filmfestival och avslöjat vissa detaljar, men jag har försökt hålla mig borta från det för att inte färga min första upplevelse. Efter en snabb första genomlyssning är jag återigen positivt inställd. Mer lyssning blir det ikväll. Kanske med en god IPA i handen. Underbart!

Jag har i hela mitt liv sagt till mig själv att jag inte skall gifta mig. Inte för att jag inte skulle finna någon att älska, utan av andra anledningar.

Således har jag aldrig tänkt på vilken låt jag skulle vilja höra/spela/dansa till på ett eventuellt bröllop. Men under påskhelgen har jag lyssnat en del på fantastisk progressiv rock signerad Marillion. När det gäller Marillion så gillar jag nästan enbart de skivor som bandet spelade in med sin sångare Fish (Season’s End och Brave är undantagen). I Fishs röst finns det en passion och desperation som Steve Hogarth saknar. Hogarth känns för tillrättalagd i Marillion.

Men skulle jag nu av någon anledning få för mig att gifta mig så skulle jag vilja att man spelar Cliché av forne Marillionsångaren Fish. Den passar av många anledningar. Främst kanske för att det är en ballad och bröllopslåtar tenderar att vara ballader. Men personligen håller jag den som en av de bästa kärlekslåtarna som skrivits. Jag gillar verkligen hur Fish beskriver svårigheten med att försöka vara unik i sina kärleksförklaringar men alltid återkommer till klichéerna. Igenkänningsfaktorn är hög.