Menu Sidebar
Menu

Torsdagsthrash: Demolition Hammer – Envenomed

Senast någonting publicerades på bloggen var 15:e september 2017. Det är 314 dagar sedan. Innan dess var det inte någon vidare hög aktivitet heller. Jag tror att jag tröttnade på att försöka hänga med på allt det senaste vilket gjorde att jag knappt lyssnade på musik, utan snarare konsumerade den. Extremt tråkigt kändes det allt. Får se om det blir någon långvarig förändring på det hela. Men när det ändå är semester och torsdag så kan jag bjuda er på en rejäl thrash metal-låt med Demoltion Hammer.

Demolition Hammer är från Bronx i New York där de bildades 1986. Första demotapen släppte man två år senare och debutskivan Tortured Existence (Century Media) kom 1990. Producerades av Scott Burns i anrika Morrisound Studios i Tampa Florida. Det är inte bandets bästa skiva men trots en ganska burkig produktion så visar den på vad som komma skulle. Innan jag i förbifarten hörde skivan för något år sedan har jag sett omslaget flera gånger. Men eftersom det är ganska fult (om än väldigt metal) så har jag inte engagerat mig i bandet. Helt klart min förlust.

Obduktionsteknik, tortyr och naturkatastrofer

Så när jag i morse körde thrash metal-roulette på Spotify så hittade jag Epidemic of Violence (Century Media) som bandet släppte 1992. En riktigt hård och välproducerad skiva full av intensiva och tuffa riff! Varför jag inte hört den här skivan förut vet jag inte för det är helt klart en av de bästa amerikanska thrash metal-skivorna jag någonsin hört! Aggressivt, snabbt, tekniskt med argsint och tydlig sång. Bandets texter är inriktad mot obduktionsteknik, tortyr och andra mer extrema ämnesområden. Inte något revolutionerande men ytterst lämpligt för extrem hårdrock.

Förmodligen har ni redan koll på detta och det borde ni ha eftersom bandet spelat en hel del sedan de återförenades 2016. Senast de var i Europa var nu på Hellfest för ca en månad sedan. Men skulle ni, precis som jag, missat Demolition Hammer, så bjuder jag er på Envenomed från bandets andra fullängdare Epidemic of Violence. Asbra!

Och om ni har kvar den gamla länken till Spotify-listan så uppdatera er prenumeration för jag har en ny profil, afairjudgement.com. Det blir lite mer officiellt sådär. THURSDAY THRASH! heter spellistan, precis som tidigare.

Yngwie Malmsteen

Yngwie, you have unleashed the fuckin’ FÜHRER!

I mina kretsar snackar man inte så ofta om Yngwie Malmsteen. Inför hans framträdande på Skogsröjet i år ökade antalet omnämnanden på Facebook rejält. Ännu värre blev det efter hans framträdande. Antalet ”mentions” i mitt Facebook-flöde var enormt och folket i de hårdrocksgrupper jag är med i var otroligt förbannade. Ett drygt as som inte bryr sig om någon annan än sig själv skrev vissa. Andra var förbannade på att han bara spelade solon och att det inte gick att höra vilka låtar han spelade.

”You have unleashed the fuckin’ fury”

Har det inte alltid varit så här tänkte jag för mig själv och scrollade vidare. Nu har jag ju hans tre första soloskivor och för många år sedan tyckte jag att de var alldeles fantastiska. Men de senaste tio åren har jag nog inte lyssnat på dom speciellt ofta. Därför blev jag själv lite förvånad när jag messade en polare och frågade om han inte kunde ge mig en lektion i Yngwies musikaliska karriär. Ikväll skall jag utbildas i Yngwie-mania. Liar, Rising Force och Bedroom Eyes är tre fantastiska bra låtar som jag kan så här på rak arm.

När det kommer till alla de olika sångare han haft genom åren så är nog Göran Edman (Odyssey och Fire & Ice) min favoritsångare. Men det beror nog på hans otroligt melodiösa sång och flinka frasering samtidigt som han låter proffsig. Min Yngwie-kunskap är väldigt basal och grundläggande. Därför ska det bli riktigt kul att få lära mig inte bara om hans bästa låtar, men även en hel del kring det musikteoretiska. Polaren är själv nämligen en ganska flink gitarrist i thrash metal-bandet Black Cyclone.

Yngwie, Sveriges enda rockstjärna!

Jag tror inte att de skulle få för sig att slänga in några Yngwie-licks, men jag räknar med att jag kommer att få lära mig desto mer om dem ikväll. Har ni någon koll på ”Sveriges enda äkta rockstjärna” och vilken är er favoritlåt? Jag hoppas att jag lär mig lite mer om Yngwie post-1995.

Official Facebook Page | Official Homepage

Europe - Walk the Earth

Nya Europe-singeln Walk the Earth ute nu

Ny singel med Europe som heter Walk the Earth. Den måste man så klart lyssna sönder innan skivan kommer. Jag antar att jag är en av få som verkligen älskar de nya skivorna med Europe. Jag finner mig själv lyssnande oftare på bandets nya material än på de gamla skivorna. Wings of Tomorrow är den enda skivan som jag återvänder till när jag vill lyssna på en skiva. Annars är det fragment från de tidiga skivorna som jag återkommer till. Oftast på fest.

Bär ditt huvud högt, som en mästare

Så när det kommer en ny singel med bandet som en gång i tiden tände hårdrocksljuset i mitt hjärta så måste jag bara höra den. Walk the Earth heter den alltså. Snygg titel och fortsätter i bandets ”tradition” med tre ord per skivtitel. Inleder med orgel som får mig att tänka på den något mellanöstern-influerade Rainbow Bridge från War of Kings.

Man behåller riktningen från den fantastiska War of Kings och fortsätter med sin klassiska hårdrock där fokus numera ligger på tyngd och mörker. Nu är det långt ifrån lika tung och mörkt som Bell Witch, men jämför med Out of this World inte med Four Phantoms. Låtens text ser jag som en hyllning till allt bra som mänskligheten åstadkommer. Det enda vi läser om i media är hur dåligt allting är och när det är det enda man hör om så tror man till slut på det. Gör istället som Joey Tempest vill; gå med huvudet högt, som en mästare. Vi människor är fantastiska bara vi lägger manken till. Kanske har vi snart förstört cancern!

Mina favoriter i bandets katalog är Wings of Tomorrow och War of Kings. Det är de skivor som jag tycker är jämnast och de enda som jag tycker är perfekta. Även om jag idag har ändrat åsikterna kring vissa låtar (av någon anledning har tidens gång den effekten) så kan ni läsa den här Europespecialen jag skrev för några år sedan för att se vad jag tycker om bandets skivor.

”Walk the Earth”, ”War…”, ”Wings…”, en ny helig trio?

Det återstår att se om Walk the Earth kan göra de andra skivorna som börjar med ett W-ord sällskap på medaljpodiet. Om den lyckas med den bedriften så förslår jag att bandets nästa skiva bör heta Waiting in Line. Det är något som vi svenskar börjar bli väldigt dåliga på. Speciellt då vi skall åka kollektivt.

Jack "Doctor Death" Kevorkian

Ytterligare en till ”Doctor Death”

För några dagar sedan läste jag i GP att man i Tyskland funnit ytterligare en ”Doctor Death”. Niels Högel, en sjuksköterska, som injicerade och överdoserade hjärtmedicin samt andra droger. Detta av den enkla anledningen att han tyckte om känslan som infann sig av vetskapen att han kunde återuppliva dem.

Harold ”Doctor Death” Shipman

Direkt kom jag att tänka på Harold Shipman och Church of Miserys låt Doctor Death. Harold Shipman var en brittisk allmänläkare som mellan åren 1975 och 1998 på något sätt lyckades mörda över 250 människor via sin läkarmottagning. Han dömdes år 2000 för att ha mördat 15 av dem. Dagen innan sin 58-årsdag hängde han sig i sin fängelsecell.

När man tänker på en tysk ”Doctor Death” så förs ju tankarna onekligen till Josef Mengele. Nazisten som i Auschwitz genomförde mänskliga experiment på fångarna. En annan ”Doctor Death” som också funnits inom medicinen är Jack Kevorkian. Denne ”Dr Död” förespråkade dödshjälp och han menar att han hjälpt åtminstone 130 patienter med deras sista önskan.

Allmänläkarens barmhärtighet

När man läser om dessa män så är det för mig fullkomligt overkligt hur många barmhärtighetsmördare det faktiskt finns. Nu verkar det dock vara som så att Niels Högel njöt av att återuppliva, eller åtminstone försöka återuppliva, sina patienter. Förmodligen fanns den ådran hos Harold Shipman, Josef Mengele och Jack Kevorkian också även om de trodde sig göra en god vetenskaplig gärning.

Som tidigare nämnts så hade Church of Misery en låt om Harold Shipman på sin senaste skiva And then there were none. Ingen hårdrockare har väl missat Angel of Death av Slayer som handlar om Josef Mengele? Men förmodligen har en och annan missat Anvils låt om Jack Kevorkian? Den heter Doctor Kevorkian och hittas på bandets elfte studioalbum Plugged in Permanent. En helt okej skiva faktiskt.

Dödsmetall i dur

Tyskland har ju aldrig varit speciellt bra på det här med dödsmetall. Förmodligen beror det på att dödsmetall i dur inte skulle vara så kul. Denna versionen av Hammer smashed face är ett bra exempel. Så jag tror inte att ett inhemskt band skulle skriva en bra låt om sin landsman. Det är väl inte helt otippat att Tatsu ser till att få med Niels Högel på en kommande Church of Misery-skiva? Hela den här seriemördarvinkeln får mig samtidigt att fundera på hur det påverkar en själv att konstant skriva om verkliga, sinnessjuka mördare. Hur påverkas man av all den efterforskning man måste göra för att skriva bra texter eller berättelser till skivorna?

Men ändock är det otroligt fascinerande att både lyssna på låtar om seriemördare, men även att läsa om dom. Vilken är din favoritseriemördarlåt? En av mina favoriter är The Bleeding Baroness av Candlemass om Elisabeth Báthory.

Tipset: Greta Van Fleet – Black Smoke Rising

I fredags ägnade jag stora delar av kvällen åt att koka bönor och ärtor som jag köpte dagen innan. Av någon anledning började jag sent och hela processen var inte klar förrän någon timme innan midnatt. Efteråt chattade jag lite med en vän jag inte träffat på länge och fick ett alldeles fantastiskt musiktips. Greta Van Fleet heter bandet av någon anledning. Varför vet jag inte, men vad jag vet är att de rockar!

Jag sitter där ute på balkongen i fredagsnatten med Greta Van Fleet i hörlurarna, en imperial stout i dricksglaset och blir hänförd. Som jag sagt så många gånger förr så är sommaren ett underbart tillfälle att lyssna på hårdrock. I år har sommarmusiken till väldigt stor del bestått av Whitesnake, Led Zeppelin och AC/DC (But he made it out…). Att då mitt i allt detta få höra de unga amerikanerna i Greta Van Fleet låta som ett modernt och alldeles underbart hårdrocksband i den brittiska skolan var underbart!

Långt ifrån nästa Led Zeppelin, men det låter en hel del som Led Zeppelin

Det enda som finns utgivet än så länge är en EP Black Smoke Rising (2017, Republic Records) med fyra låtar. Bara det sköna Robert Plant-inspirerade skriket i inledande Highway Tune fick mig att älska det hela. Detsamma gäller skriket i Safari Song. Makalöst dåliga låttitlar, men lika fantastiska låtar! Och ett ordentligt sväng!

Sådär fortsätter det i härligt rockmanér under fyra låtar. Svängig rockmusik som ingjuter glädje och sol i sinnet. Det sägs att bandet har en plan att släppa totalt tre EPs som sedan skall utgöra en fullängdsskiva. När nästa EP kommer vet jag inte men jag lyssnar på Black Smoke Rising i några dagar till innan jag byter till Led Zeppelin igen. Men se till att byta ut loggan; att använda samma typsnitt som Stranger Things-logotypen är skriven i är töntigt.

Facebook | Officiell sajt

Hypnosia (thrash metal)

Torsdagsthrash: Hypnosia

Det var länge sedan det publicerades något på den här bloggen. Men nu när det ändå är torsdag så lämpar det sig utmärkt att tipsa om ett fantastiskt bra svenskt thrash metal-band. Tyvärr finns bandet inte längre men bandets musik är fortfarande väldigt vital och känns inte det minsta daterad. Hypnosia från Växjö!

Hypnosia bildades i Växjö 1995 (22 år sedan tydligen) och släppt sin enda fullängdare fem år senare. Extreme Hatred (2000) hette den enda skivan bandet släppte och det är en rejäl käftsmäll! Kanske en av de bästa thrash metal-skivorna som släppts i Sverige under 2000-talet. Det är en hård, snabb och variationsrik platta. Det är dessutom en platta som är kul att lyssna på då det händer en massa saker hela tiden, riff och fills som bara dyker upp och som man kan lira luftinstrument till. Produktionen och mixen är riktigt fet och asbra.

Hypnosia krossad existens

Bandet la ner verksamheten 2002. 2010 släpptes en samlingsskiva med diverse demos och annat material. Bandets senaste line up var Hampus Klang, Lenny Blade, Mikael Castervall och Michael Sjöstrand.

Dagens thrash metal-låt är Comatose med Hypnosia. Glöm inte att följa spellistan Thursday Thrash på Spotify!

Demon Head (band)

Inför Muskelrock 2017: Demon Head och Bang

Var i mitten av Örebro län i helgen. Olyckligtvis hade någon lyckats förstöra ett av tågets två tågsätt när det väl var dags för hemresa. Det innebar ståplats till Stockholm. Folk stod och satt i gångar och likaså jag. Efter ett tag började jag fundera kring vad som skulle krävas för att folk började äta varandra. Allt tack vare den fina låten Menneskeæderen signerad Demon Head.

Då Demon Head är danskar och just denna låt sjungs på modersmålet förstod jag inte mycket av den (texten finns ej på Spotify). Titeln är dock glasklar ”Människoätaren”. Den kan handla om så många olika saker. En orm, en haj, en björn eller något annat människoätande djur. Eller varför inte en zombie. Eller kanske Jeffrey Dahmer? Jag har ingen aning. Men det var kul att låta fantasin flöda.

I’m a Demon Head

Annars är Demon Head ytterligare ett modernt rockband som spelar retrorock. Det är något stökigare än vad banden i genren brukar vara. Det är välkommet och jag hoppas att torsdagen bjuder på bra väder för då kan det vara riktigt trevligt att lyssna på Demon Head från skuggan. Dessa danskar är nämligen ett chill-out band för mig. Bara luta sig tillbaka och njuta.

Bang, bang boomerang

Ett annat band som spelar något sånär i samma kategori är Bang. Skillnaden mellan Demon Head och Bang är dock att sistnämnda faktiskt var med då det begav sig. De spelar också lite snabbare och har mer dynamik i sin musik. Det händer lite mer så att säga.

Jag hade inte hört talats om bandet förrän ett par vänner berättade att jag absolut inte får missa Bang. De hade haft en så otroligt fin upplevelse på Roadburn och pratade gott om scenframträdandet. Jag vet inte riktigt om jag är övertygad av det jag hört. Men det känns som att Bang är ett band som är bättre live än på skiva. Samma känsla får jag av Demon Head.

Så sol och rock ‘n’ roll önskas!

Leather Leone Horns Up!

Inför Muskelrock 2017: Leather Leone

Leather Leone är mest känd som sångerska i det hyfsat framgångsrika heavy metal-bandet Chastain. Men innan dess sjöng hon i bandet Rude Girl som lyckades få ett skivkontrakt. Tyvärr bröt bandet upp innan de ens började spela in.

Det gjorde dock att en skivbolagsboss kunde skapa sig ett band; Chastain. Bandets huvudperson var gitarristen David T. Chastain som imponerat otroligt på Shrapnel Records. Debutskivan kom 1985 och heter Mystery of Illusion. I min bok så är det en okej skiva men saknar låtar som sticker ut ordentligt. Det är dock den ganska dåliga produktionen som är det största problemet.

Leather Leone Ruler of the Wasteland

Uppföljaren Ruler of the Wasteland fick en liten uppdatering av produktionen även om trumljudet gott fått lite mer trycka. Låtarna är bättre, riffen och solona tuffare samtidigt som refrängerna är mer klibbiga. En god uppdatering helt enkelt.

Under bandets hela karriär är det egentligen sångerskan Leather som är den främsta stjärnan. Oavsett vad man vill säga om David Chastains gitarrkunskaper. Efter två skivor på Sharpnel gavs nästa fullängdare, The 7th of Never, ut på Davids enda bolag. Iboch med det lyckades man slutligen fräscha upp ljudet. Det är också här som Leather börjar komma till sin rätt. Hon har under hela karriären varit grym men saknat det lilla extra men tredje gången gillt! Sången är lite mer rivig och det gillar jag.

Voice of the Cult och soloplatta

Favoritlåtarna The Wicked Are Restless, The 7th of Never och Forevermore är sköna. Från fjärde skivan, The Voice of the Cult, rekommenderar jag titelspåret som är riktigt grymt trots att trumljudet gör att kaggarna låter som kinapuffar. Det är också denna skiva som är min personliga Chastain-favorit. Leather sjunger både sensuellt och hårt. Speciellt i Chains of Love gör hon det med bravur.

I slutet av 80-talet släppte Leather Leone en soloskiva vid namn Shock Waves. Föga oväntat skrevs många av låtarna av David Chastain likaså skötte han produktionen. Det är en trevlig heavy metal-skiva där man kan höra Pat O’Brien känd från Nevermore och Cannibal Corpse spela gitarr. Det som är kul är att denna skivan är den bästa skiva som Leather sjungit på. När de flesta kvinnligt frontade hårdrocksband blev lite softare och lite mer glamourösa gjorde Leather tvärtom. Det blev mer heavy metal!

Leather Leone på Muskelrock

Chastain kom att släppa en skiva till, For those Who Dare. En fortsättning på det man gjort på skivan innan och innehåller ett par sköna låtar. Titelspåret och Night of Anger är mina favoriter.

Efter denna skivan lämnade Leather bandet. Hon ersattes av Kate French. Bandets första skiva på fem år hette Sick Society och var som det mesta omkring 1995 nedstämt och tungt. Kate sjunger bra och hennes råa röst passar riktigt bra till den tunga musiken. Likaså efterföljande In Dementia är riktigt trevlig ”groove metal”.

Det ska bli riktigt kul att få höra Leather Leone på Muskelrock då hon nyligen släppt ytterligare en ny soloskiva samt en samling med två låtar från de tidigare skivorna.

Night Demon - Darkness Remains

Inför Muskelrock 2017: Night Demon

Från Ventura, Kalifornien kommer hårdrockbandet Night Demon. Ventura, en klassisk ort för surfare, är kanske inte ett amerikanskt Birmingham för hårdrock. Att det skulle vallfärda anhängare av traditionell heavy metal dit var kanske inte något man kunde förvänta sig. Kanske lika oväntat som att det nästa vecka vallfärdar några tusen hårdrockare till pyttelilla Blädinge, Småland. Men hårt arbetande eldsjälar brukar lyckas med det få förväntar sig skall fungera.

Frost and Fire Night Demon

I Ventura, Kalifornien är det Frost and Fire Metal Fest som drar dit folket. Eldsjälen bakom festivalen är Jarvis sångare och basist i hårdrockrocksbandet Night Demon. Första gången bandet syntes här på AFJ var i ett avsnitt av Låtsnacket där de fick tummen upp! Det var då med en låt från bandets första 7″-singel. Nu är bandet aktuella med sin andra fullängdare, Darkness Remains, som visar på väldigt stor förbättring.

Det handlar om precis som på debutskivan, Curse of the Damned, om klassisk heavy metal. New Wave of British Heavy Metal med amerikanska muskler vill de själva säga. En inte helt orimlig beskrivning. Och förmodligen är det de långa turnéerna sedan debutskivan som gjort att bandet hittat det som gjort dom bättre, men vad vet jag? Låtarna är åtminstone bättre den här gången; de är mer direkta, ösigare och snyggare. De låtar mer som låtar från förr då man tillät lite luft och att låtarna inte skulle maxas konstant. Dynamik helt enkelt.

Remember yesterday tomorrow or they’re wasted years

Klassisk hårdrock med bra refränger, skönt tempo och ”gung” samt med stor variation på låtarna. Mina favoriter är låtarna Maiden Hell, On Your Own och Black Widow. Den förstnämnda en enorm hyllning till Iron Maiden och den sistnämnda låter som en gammal Iron Maiden-klassiker. Även om sången helt klart funkar (och det är något som förbättrats avsevärt) så undrar jag lite om hur et skulle låta med någon som kan avge riktigt bra skrik.

Det ska bli riktigt skönt att återigen få se Night Demon i Blädinge. Om nu bara värmen kan komma och stanna i några veckor så vore det alldeles förträffligt!

Klockan 14.00 på Fredag drar Night Demon igång!

Dead Kosmonaut band photo

Recension: Dead Kosmonaut – Expect Nothing

Jag har haft problem med att lyssna på musik på ett koncentrerat sätt sedan flytten till Stockholm. Vi bor i en etta och jag har inga ordentliga högtalare. Inte heller trivs jag med att ha på hörlurar 16 timmar om dagen (det räcker med de åtta på jobbet). Jag har fortfarande lyssnat på musik men inte på ett lika organiserat sätt som tidigare. Musikinköpen har också mer eller mindre varit obefintliga.

Det och mycket annat har påverkat min aktivitet här på bloggen. Men när jag kommer åt en så fantastisk skiva som Expect nothing så är det bara lägga undan allt annat. Mattias Reinholdsson, hjärnan bakom Dead Kosmonaut, har verkligen fått till ett underbart album. I den här eran nästan ett unikt hårdrocksalbum!

Dead Kosmonaut, dynamikens fanbärare

I så många år har jag klagat på att nya svenska hårdrockband har dåliga eller endast dugliga sångare. För mig har det aldrig handlat om att det ska vara en ny Dio som sjunger. Utan det har handlat om att känslan. Att vara i symbios med instrumenten och stämningen de skapar. Förbannat pretto och ibland hatar jag mig själv för det, men det går inte att göra något åt det.

Dead Kosmonaut - Expect Nothing

Dead Kosmonaut – Expect Nothing

Dead Kosmonauts Expect Nothing är en alldeles underbar platta. När jag såg en bild på omslaget på nätet blev jag inte imponerad. Inte heller när jag hörde Concrete Sky för första gången hände något i känslocentrat. Men efter att jag lyssnat igenom skivan ett par gånger insåg jag vilket mästerverk det är. Framför allt var det den underbara balladen House of Lead som fick mig på knän.

No speed. No Core. Dead Kosmonaut

Inte överdrivet snabb hårdrock med bra låtar fulla med dynamik och melodier är receptet. För mig är det främst dynamiken som finns i låtarna som får dom att växa. Nästa accelerator är melodierna. Slutligen är det den otroligt passande sången. Influenserna jag hör är många. Främst hör jag Iron Maiden (Piece of Mind-solon, melodier och basgångar) men även lugnare band som Jethro Tull, Marillion (mest i den progressiva känslan) och klassisk hårdrock.

Helt klart är att detta är ett väldigt vuxet album och om jag tillåter mig vara uppfinningsrik så skulle jag titulera det som heavy metal-AOR. Trots det är det fortfarande hårdrock och otroligt bra hårdrock! Det är också hårdrock skriven av någon som inte bryr sig mer om sin musik än om trender. Bra låtar, snygga melodier, grymt skön sång (från Hellbutcher!) och otroligt go feeling!

Expect Nothing är ett fantastisk album där dynamik och variation varit ledord. Att försöka förklara mer i detalj är bara onödigt. Det blir bara floskler och fåniga ord från min sida. Tro mig bara. Gillar du hårdrock så bör du lyssna på Expect Nothing av Dead Kosmonaut.

Det är ju så jävla bra!

Dead Kosmonaut på Facebook

Older Posts

A Fair Judgement

Om hårdrock, metal och allt annat värt att leva för.