A fair judgement

Konsert: Lecherous Gaze & Danava @ Truckstop Alaska

Jarno 12 maj, 2013 2 kommentarer

Som sagt så var det en kväll full av rock igår. Lecherous Gaze (@Facebook) öppnade kvällen med sin punkigt stökiga rock and roll och jag var positivt förvånad. Tänkte flertalet gånger på nedmonterade Annihilation Time (om du missat det bandet och vill ha lite bra rockig punk så kolla in deras skiva II, den är otroligt bra) när jag hörde de riktigt snygga gitarrmelodierna och riffen. Inte en helt konstig referens när det visar sig att Lecherous Gaze mer eller mindre är Annihilation Time (annan sångare). Ett bra gig och det enda jag vill notera som aningen negativt var att sången knappt hördes ut, men kanske var det lika bra då det mer eller mindre var otydligt ändå.

Danava då? Ja, de levererade minst sagt ett kanongig! Det är så otroligt kul att se band som njuter av att stå på scen och spela sin rockmusik för förväntansfulla rockälskare. Flera gånger under kvällen sa sångaren Gregory att de skulle spela en långsam kärlekssång för att sedan dra igång ett fartvidunder av sällan skådat slag. Allt satt ihop i en enorm enhet och riffen, åh dessa underbara riff, var så perfekta att jag var tvungen att kapitulera. Det är något speciellt med amerikanska band, åtminstone de amerikanska band jag sett på Truckstop, som spelar en stökigare psychrock med influenser av klassisk hårdrock. De övertygar mig varje gång och de är så samspelta att de förmodligen inte gör något annat än åker runt i sin van och spelar musik för folk som vill lyssna.

Hade varit kanon om man fick se Danava igen på Muskelrock (europaturnén slutar 30 maj)!

Konserter, Musik

Danava, Lecherous Gaze, Truckstop Alaska

Ikväll blir det rock!

Jarno 11 maj, 2013 3 kommentarer

Det har varit lite tunt med gig för mig de senaste månaderna men ikväll ska jag se Danava. Det är ett riktigt bra band från USA som lirar en lite lätt progressiv äkta rock med touch av retrokänsla. Det bästa med bandet är nog ändå den fantastiska sångaren.

Jag har hört att det är ett riktigt bra liveband. Är väldigt spänd inför ikväll. Förband är Lecherous Gaze som jag inte har hört en enda ton av. Vill ni höra Danava så finns dom på Spotify.

Denna kvällen är annars startskottet inför en intensiv konsertmånad då det blev klart att jag skall till Pennybridge och gå på Metallallsvenskan. Veckan därpå blir det 5-årsjubileum av Müskelrock och förhoppningsvis gömmer det sig mängder med bra bokningar bakom den hemliga bokningslistan.

Det känns riktigt skönt att konsertsommaren sätter igång nu.

Konserter, Musik

Danava, Lecherous Gaze, Metallallsvenskan, Muskelrock

Vila i frid, Jeff Hanneman (1964-2013)

Jarno 4 maj, 2013 5 kommentarer

Det var tidigt i går som jag fick reda på att Jeff Hanneman dött. Det första jag gjorde var att ladda ner fyra Slayerskivor från Spotify till min telefon. Så på cykelturen till jobbet lyssnade jag på South of Heaven (1988, Def Jam), en skiva som mer eller mindre är skriven av Hanneman själv. Resten av arbetsdagen fortsatte i ett enda Slayerinferno där jag växlade mellan Seasons In The Abyss (1990, Def American), Reign In Blood (1986, Def Jam) och liveskivan Decade of Aggression (1991, Def American). Det slog mig också att det är något som jag borde fortsätta med emellanåt. Man behöver Slayer oftare än man tror.

Meddelandet om Hannemans bortgång kom för mig som en chock. Det senaste man hört från Slayer-håll, förutom det förbannade bråket om pengar, var att Jeff var på väg mot rätt håll. Han hade deltagit på ett gig och spelade mer och mer gitarr igen. Varken King eller Araya hade uttalat sig om Hannemans försämrade tillstånd, för när han nu dog på ett sjukhus så känns det som att det varit något som blivit sämre. Vi vet inte heller vad det är som orsakat hans död; spindelbettet för två år sedan eller något annat.

Jeff Hanneman får inte tillräckligt stort erkännande för vad han åstadkommit med Slayer. När Gary Moore dog tryckte Aftonbladet upp en löpsedel för att få ut nyheten. Varken de eller någon annan kvällstidning gjorde det när Jeff dog. Det är en skandal! Jeff Hanneman var en enormt begåvad låtskrivare, fantastisk gitarrist och var den Slayermedlem som jag allra helst skulle vilja ta en öl med. Han verkade så oerhört sympatisk.

Klart är i alla fall att det här är en enorm motgång för Slayers framtid. Hanneman var den som skrev de allra bästa låtarna, de allra bästa riffen och den som jag anser vara den viktigaste medlemmen i Slayer. Det snackas väldigt ofta om hur ovärderlig Dave Lombardo var för Slayer, och det är han, men inte alls i den mån som Jeff Hanneman. När det gäller Tom Araya och Kerry King så är det de två som varit ansiktena utåt under flera år och vissa menar att de är Slayer. Men så är det ju inte. För egen del så tycker jag att Kerry King blivit mer ointressant sedan han bytte sina spikarmband mot tribaltatueringar.

När både Jeff Hanneman och Dave Lombardo inte längre är med i bandet så känner jag att det här är slutet för det som är Slayer. Det räcker bara att titta på låtlistan till bandets senaste skiva World Painted Blood (2009, American Recordings) och se vem av King och Hanneman som skrivit skivans bästa respektive sämsta låtar. Jeff Hanneman vinner på knockout!

Jeff Hanneman lämnar ett väldigt mycket större hål efter sig än vad man kan tänka sig. När man de senaste åren har sett Slayer live så har säkert 80% av låtlistan bestått av låtar som skapats av Hanneman. Förmodligen kommer vi fortfarande att kunna se Slayer live igen, men jag tycker inte längre att det är Slayer. Gary Holt har gjort ett bra jobb som ersättare men när jag nu vet att jag aldrig mer kommer att få se den blonda riffmästaren på en scen igen så känns det som att det äkta Slayer har dött. Aldrig mer kommer känslan av Slayers musik vara lika kraftfull.

Jag tror tyvärr att Kerry King är för intresserad av pengar och det kommer att leda till att man kör igång ett årligt Slayer Fest och turnerar med 90% Slayerlåtar skapade av Hanneman. Allt det under ett skenheligt budskap om att hedra sin bandmedlem. Nej, metalfans och framför allt Slayerfans har förlorat en starkt lysande stjärna.

Vila i frid, Jeff Hanneman.

Musik

Dödsfall, Jeff Hanneman, Slayer

Recension: Night – Stand Your Ground 7″

Jarno 1 maj, 2013 Inga kommentarer

Jag har tidigare nämnt Linköpingsbandet Night här på bloggen. Både som en liten notis angående vad jag handlat för vinylskivor det senaste, men också i Låtsnacket #2 (alla gav låten tummen upp). Men nu har jag spelat den här sjuan så många gånger att jag måste säga något specifikt om de två låtar som finns på den (lagom till att deras nya sjua landar på hallmattan).

A-sidans Stand your ground är den låt som fastnar direkt i mitt minne. Det här är ren och skär hårdrock. Ljudbilden är perfekt, allting låter som det skall och det kan inte bli mer heavy metal utan att man är ett band från mittersta England anno 1970. Med det syftar jag så klart i synnerhet på Saxon och Judas Priest men även på hela den brittiska hårdrockstraditionen. För det här låter verkligen som brittisk arbetarklasshårdrock. Låtens urläckra gitarrmelodier är dess signum och med den refrängen låten har så borde det vara en riktig brottarhit på Muskelrock 2013.

B-sidan innehåller Hard working man, en låt som även den domineras av urläckra gitarriff och melodier. Den här b-sidan påminner mig väldigt mycket av den lite mer boogieinspirerade hårdrocken som man kan höra på Saxons tidigare skivor. Man hör verkligen folkölet och pubsvetten i den här låten. Basen får också ett fantastiskt utrymme och inleder ett riktigt grymt parti mot slutet av låten. Det är så otroligt snyggt och ger lyssnaren en liten andningspaus innan det är dags att sjunga med i refrängen igen.

Ett extra plus måste man ge för den otroligt grymma produktionen, som är lite torr men ändå kraftig och ger perfekt utrymme för varje instrument! Annars är det kärleken till musiken och hårdrockslivet som verkligen skiner igenom och det är det tillsammans med en enorm mängd låtskrivartalang som gör att Night borde uppmärksammas av så många fler. Förhoppningsvis är den kommande sjuan Gunpowder Treason (2013, Gaphals) minst lika bra och en god törstsläckare inför den i höst ankommande fullängdsdebuten.

Musik, Recensioner

7", Night, Stand Your Ground, vinyl

A Fair Judgement: Årsbästalistan 2012

Jarno 30 april, 2013 3 kommentarer

Detta inlägg är del 5 av 5 i artikelserien Samlade årsbästalistor.

Varje år kommer det skivor som man fattar tycket för lite mer än för den där vanliga skivan. Det här är de tolv skivor som jag omfamnade lite extra väl under 2012. Det är tolv skivor som på ett eller annat sätt fick det att brumma lite extra skönt i musikhjärtat under 2012, men även fortfarande under 2013. Inte heller här är det någon speciell ordning på skivomslagen.

Pallbearer – Sorrow And Extinction (2012, Profound Lore Records)

Årets utan tvekan bästa skiva! Katedralstora riff, fantastiskt doomsång (doom skall sjungas, inte growlas eller skrikas) och löjligt stämningsfulla melodier. Pallbearer lyckas att få till de riktigt tunga låtarna samtidigt som de är emotionella och sköra. Det är den dynamiken som är en anledning till varför den här skivan är så bra.

Wo Fat – The Black Code (2012, Small Stone Records)

Karbonkopior av Kyuss var min första tanke när jag upptäckte bandet. Min andra tanke var att det här måste vara den bästa rock jag hört på flera år. Wo Fat är det ultimata rockbandet i min värld. På The Black Code får vi två delar av perfekt rock i varje låt, en del med normal låtuppbyggnad och en del med längre jampartier. Perfekt så!

Witchcraft – Legend (2012, Nuclear Blast)

Jag tillhör den skaran som alltid valde Graveyard före Witchcraft när det skulle väljas sida. 2012 ändrades den ståndpunkten. 2012 släppte Witchcraft en mycket bättre skiva än vad Graveyard gjorde. Det smärtar mig att säga det men exakt allting är bättre på Legend vid jämförelse mot Lights Out. Varenda låt på skivan är fantastisk, melodierna är fasansfullt snygga och produktionen är i världsklass. Det här är precis som med de två ovannämnda skivor blivande klassiker.

Om – Advaitic Songs (2012, Drag City)

Det kan inte längre sägas att Om är ett band som tillhör metalgenren (det är länge sedan det faktiskt var sant). Visst det är tungt men inte metal, men så har man alltid varit mångfacetterat. Istället handlar Om numera om deras spirituella bas och instrumentalisering (dvs det de uträttar med sina instrument). Det gör i sin tur att det krävs mer av lyssnaren precis som i fallet med Swans. Ger man sig hän Om så får man också utdelning på sin insats.

Dawnbringer – Into the Lair of the Sun God (2012, Profound Lore Records)

I det förra inlägget skrev jag något om att endast RAM och Accept släppt riktigt bra heavy metal-skivor under 2012, men när jag skrev det hade jag helt glömt bort Dawnbringers konceptskiva. Inte lika direkt som förra skivan, men när man väl tagit den till sig så lyfter den tillsammans med dess koncept. Det är heavy metal som är återhållsam, storslagen, effektfull och vacker, vilket egentligen är allt som bra heavy metal inte skall vara. Men det är fasansfullt bra!

Chris Robinson Band – The Magic Door (2012, Silver Arrow Records)

Black Crowes-sångaren Chris Robinson släppte under 2012 två stycken album där The Magic Door (2012, Silver Arrow Records) är det ena och Big Moon Ritual (2012, Silver Arrow Records) det andra. Egentligen finns det inte så stora skillnader dem emellan men min favorit väljer jag utifrån två låtar Appaloosa och Vibration & Light Suite. Det här är musik från Kalifornien och musiken flyter lika fritt som Kalifornien, eller kanske snarare Amerika, gjorde under senare delen av 60-talet och det tidiga 70-talet. Inspiration har hämtats från hallucinogener och stora jamband i stil med The Grateful Dead, Allman Brothers Band men även The Faces. Det här musikaliskt solsken, raka motsatsen till Mgła.

Storm Corrosion – s/t (2012, Roadrunner Records)

Efter besvikelsen med Opeths senaste skiva var jag inte helt angelägen om att ta mig an Storm Corrosion. Men när jag väl gjorde det så blev jag fullständigt golvad. Länge sedan var det jag hörde så vacker musik. Det är verkligen hypnotisk musik med fantastiska musiker som gör att jag slappnar av, sluter ögonen och följer med in den fantasivärld som jag skapar innanför mig själv. Som alltid när Steven Wilson är inblandad så är produktionen i toppklass, och det låter utmärkt på nästan vilken utrustning som helst. Det här är inget man lyssnar på när man diskar, utan snarare då man avnjuter fredagswhiskeyn.

Black Breath – Sentenced to Life (2012, Southern Lord Recordings)

Ytterligare en gång har jag glömt en skiva. Här tror man att man knappt lyssnar på dödsmetall under 2012 så kommer jag plötsligt ihåg Sentenced to Life och den rediga käftsmäll till metalplatta den är! På ett sätt är jag glad över att de släppt den något rockigare känslan som infann sig på föregångaren Heavy Breathing (2010, Southern Lord) och istället ökat på hardcoreinfluenserna. Och att Kurt Ballou producerat betyder även det kvalitet. Det här är musik som får dig att vilja starta en moshpit hemma tillsammans med fru, barn och grannar och ni kommer att mosha tills det att den sista näsan är bruten.

Horisont – Second Assault (2012, Rise Above Records)

Förmodligen det minst kända bandet i ledartrion av svensk rock (de två andra banden är Witchcraft och Graveyard). Det betyder så klart inte att de är av någon anledning skulle vara sämre, inte alls. Snarare betyder det att bandet fortfarande är tillräckligt hungriga för att bevisa världen att man minsann inte är någon härmapa utan står på egna ben som världens bästa rockband. Från debuten har man vuxit låtskrivarmässigt, slopat de svenska texterna och slängt in en stor hink med sväng och uppkäftighet. Produktionen är härligt torr, låtarna av världsklass och attityden är osvenskt kompromisslös. Suverän hård rock!

John Murry – The Graceless Age (2012, Bucketfull Of Brains)

Jag upptäckte John Murry då han tillsammans med Bob Frank, en gammal countryräv, spelade in en skiva med sånger om kända amerikanska mordhistorier. Sedan dess har sju år passerat och John Murry har hunnit med att fastna i det tunga narkotikaträsket, förlora fru och barn, vara död i några sekunder, återvända till livet, ta sig ur sitt narkotikaberoende och återigen försonas med sin familj. The Graceless Age är en becksvart americana-skiva precis som det låter, men det är också en skiva som visar på den fantastiska styrka som finns hos människan. Släpps på nytt bolag med en extra skiva någon under 2013.

Mgła – With Hearts Towards None (2012, Northern Heritage Records)

Mgła fångar på With Hearts Towards None essensen av black metal på ett utmärkt sätt. Det är svart, mörkt, kargt men samtidigt ljust, melodiöst och fullt av suveräna gitarriff. Jag gillar speciellt hur, och det här gäller över hela skivan, ena gitarren spelar en en ganska melodiös, kall och huttrande melodislinga för att få sällskap av basen och den andra gitarren som lägger grunden och ”tryckat” i musiken. Det är just den här kampen mellan ljuset och mörkret som är skivans främsta egenskap. Bandet har blivit bättre för varje skiva, men hur kan man toppa det här?

Hellsingland Underground – Evil Will Prevail (2012, Killed By Records)

Det är lösare och ledigare än på tidigare skivor och det hela låter produktionsmässigt bättre än tidigare. Själv saknar jag den där sydstatsinfluensen som fanns tidigare. Istället är det på skiva mer pop än tidigare och live är det mer rock än på skivan. Lite schizofrent. Men att dra sådana paralleller det är att nagelfara skivan efter fel med ett förstoringsglas. För det här är ändå en fantastisk liten sorgligt oupptäckt pärla full av fantastiska poplåtar där texterna för det mesta är huvudsaken.