• Hem
• Om AFJ
• Kontakt
• Arkiv
• 

"I'd rather have a bottle in front of me, than a frontal lobotomy" - Tom Waits

• Skribenten

  Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.

• Senaste inläggen

  • Tung hårdrocksjul
  • Europe i studion
  • Recension: Whitesnake, Scandinavium 17/11 2008
  • Konsertkväll
  • WordPress uppdaterat till 2.7
  • Skivmässa 30 november
  • Minnen från lördagsdimman
  • Recension: Om @ Nefertiti 6/11 2008
  • Recension: Metallica “Death Magnetic”
  • Hemma från Prag

Jag lyssnar på

1. 
2. 
3. 
4. 
5. 
6. 

In Your Honor

Även om 2002-års Foo Fighters-släpp “One by One” blev en hyffsad kommersiell framgång (mest tack vare de två suveräna singlarna “All my life” och “Times like these”) så var det inte något vidare bra låtmaterial vi erbjöds på. Nu är det 2005 och Foo Fighters “gör en Opeth” och väljer att släppa en hård- och en soft platta men, till skillnad från Opeth, gör man det som en dubbel-cd. Hur lyckas man då med detta projekt?

Ska jag vara ärlig så var jag grovt besviken då jag lyssnade på skivan för första gången, det var inte mycket mer än skivans första singel “Best of You” som fastnade. Efter att jag lyssnat igenom skivan tre gånger så var jag fortfarande grymt besviken och beslöt mig för att lägga undan skivan och låta den samla damm. Efter ungefär en vecka känner jag att jag faktiskt borde ge skivan ytterligare en chans, och det är någonstans här som proppen släpper och låtarna börjar tilltala mig mer och mer. Direkt slänger jag in skivan på min söta lilla jPod (eller iPod för er andra) och spelar skivan konstant under resorna från och till jobbet, emellanåt även på jobbet.

Först var det den första trion låtar och framför allt den allsångsvänliga punkiga rockdängan “No Way Back” som fick mig att verkligen digga med och stampa takten med fötterna. Senare utökades trion till en sextett och ytterligare en riktigt svängig och intensiv rockdänga fastnade i skallen på mig, nämligen “The Last Song”. Det här var inte den sista låten (förlåt!) som fastnade hos mig men visst känns det som att kvaliteén på låtmaterialet börjar bli något svagare mot slutet av “In your honors” rocksida. Det är tills skivans, och kanske bandets, bästa låt på väldigt länge dyker upp i “The Deepest Blues Are Black”. En mörk och ganska långsam visa med en riktigt känslosam men aggressiv sånginsats av herr Grohl, absolut en av plattans tre känslosamma höjdpunkter. Rocksidans avslutning är den något anonyma “End over end”, inget direkt att förföras över.

Den softa sidan av “In your honor” börjar med dubbelskivans kanske absolut bästa låt, “Still”. Det är en emotionell och naken skildring av hur en person tar sitt liv och lämnar sin älskade efter sig i livet, kanske är det här den bästa låten Dave någonsin skrivit? Resten av den mjuka skivan fortsätter i ett lugnt och vackert tempo och helt klart är att det är i en skepnad som vi inte är vana att höra Foo Fighters i. Det innebär inte att det är en dålig prestation, snarare är det ett bevis på att ledare Dave Grohl behärskar flera olika musikstilar. De låtar som jag gillar bäst på den softa sidan är, som tidigare sagts, den inledande “Still”, den ödesmättade “Another Round”, långsamma “Friend of a friend” och den svängigare “Cold day in the sun”.

Det tog mig ett tag att komma nära inpå skivan men när jag väl hade lyssnat in mig på “In your honor” så sitter den nu som en färsbiff på väggen, och jag vill nog påstå att den är bandets bästa skiva efter “The colour and the shape”. Att jag gillar just “In your honor” så mycket beror nog på att den softa sidan av skivan bidrar med en kontrast som man inte är van vid när det gäller Foo Fighters. Trots det så tror jag att rocksidan kommer att spelas mest eftersom den mjuka sidan kräver en viss sinnesstämning för att man ska njuta av den till max. Kanske är det en skiva som kommer att spelas ofta i höstrusket när jag är ute efter ett substitut för Opeth och 16 Horsepower?