src=”http://images.cd-wow.com/images/1/1129873973_big.jpg” alt=”Intensive Care-omslaget” />

Band: Robbie Williams
Skivtitel: Intensive Care
Skivbolag: EMI
Releaseår: 2005

Jag är säkert inte den enda som har tjuvlyssnat på Robbie Williams senaste Intensive Care, samtidigt är jag inte den enda som har förhandsbokat skivan hos någon form av skivbutik. Singeln Tripping var aningen blek men trots det så snodde den åt sig topplaceringen på Englandslistan redan första veckan, en bedrift som monsterhiten Angels inte lyckades med. Ska jag vara ärlig så känner jag inte igen Robbie Williams på Intensive Care, ändock har han inte gjort någon helomvänding på det musikaliska planet. Det är helt enkelt såhär Robbie Williams låter utan sin vapendragare Guy Chambers.
      Inte för att vara taskig eller cynisk men Robbie Williams gjorde ett fatalt misstag med att kräva att Guy Chambers skulle skriva låtar exklusivt för honom. Chambers erbjöds en mängd pengar i samband med att Robbie skrev på för EMI, men han ville inte offra sin artistiska integritet för pengar. Således var epoken Williams/Chambers över och att de skrivit arton (18!!!!) UK TOP10-singlar tillsammans verkade inte bekymra herr Williams. Det borde det gjort, för jag kan säga det direkt, Intensive Care är ingen Sing When You’re Winning. Den är inte ens i närheten av någon annan av stjärnans studioalbum.

Nej, det nya albumets stora nackdel ligger i att det inte finns några konkreta singelhits, något som alltid har varit synonymt för den före detta TAKE THAT-medlemmen. När det inte finns några direkta singelhits brukar det istället tyda på att det finns starka albumspår men några självklara sådana finns det inte heller. Trots att iTunes säger att jag har lyssnat på skivan 14 gånger har jag ännu inte fått någon klar uppfattning om skivan, således saknas det lilla extra. Några favoritspår har jag trots allt hittat och de låtar som står sig bäst bland all lightreggae, synthpop och Stones-rock är den långsamma balladen ”Advertising space” (förmodligen nästa singel), den avslutande och mjuka ”King of bloke & bird” samt den ganska fräcka synthinspirerade ”Sin sin sin”. Bland resten av låtmaterialet finns det inte mycket som tränger sig utanför massan och det nya låtskrivarteamet Williams/Stephen Duffy (LILAC TIME) lyckas inte bibehålla den höga nivå som melodigeniet Guy Chambers byggt upp. Samtidigt skall det sägas att låtmaterialet inte är dåligt på något sätt (det finns t.ex. inget lågvattenmärke i klass med How Peculiar från succéskivan Escapology), det är bara inte i par med vad vi har vant oss vid.