Hade tänkt se Saw II igår men jag vågade helt enkelt inte utan la mig för att läsa istället. Därför såg jag filmen alldeles nyss istället för att kunna se den innan jag åker iväg till föräldrarna för att fira jul. Första filmen var suverän, en psykologisk thriller som testade människans vidrigare sida, men samtidigt hennes allra innersta väsen. Andra filmen spelar vidare på samma tema, men lämnar ett djupare spår i mig. Vad det handlar om är helt enkelt en sjuk individ, vid namn Jigsaw, som kidnappar personer som inte verkar uppskatta livet, och bör därmed inte heller få leva enligt Jigsaw. Så den här klart störde personen gillrar fällor för dessa personer samtidigt som han ger dem ett sätt att överleva. Visserligen innebär dessa lösningar någon form av självstympning. Ett exempel är öppningsscenen i Saw II där en person bär en så kallad ”Death mask” och för att han skall få loss den här masken utan att spikarna på vardera sida ska krossa hans huvud (tänk en Iron Maiden men för huvudet) så måste han hitta en nyckel som opererats in bakom hans öga. Jigsaw ställer därmed frågan, är du villig att skära ut ditt öga för att fortsätta leva? Det är sådana här livsbejakande frågor som ställs under båda filmernas gång, framför allt under den andra filmen. Även om filmen i sig var ganska sjuk och framför allt bisarr så ställer den även människans medfödda överlevnadsinstinkt i dager, och Darwinismen gör sig påmind.

Klarar man av blod och riktigt ”sjuka” tortyrobjekt (eller fällor, välj själva) så ska man se den här filmen. Gillade man ettan så ska man även se uppföljaren. Gillade man inte första filmen så ska man se den andra ändå eftersom den inbjuder till en mer psykologisk tolkning av filmens huvudtema. Eftersom jag inte riktigt hinner att skriva en lite djupare analys av filmen så tycker jag att in får ta och se den istället så återkommer jag med en djupare analys efter julhelgen.

God jul!