"I'd rather have a bottle in front of me, than a frontal lobotomy" - Tom Waits

Musikåret 2005: De 15 bästa skivorna

För ett tag sedan samlade jag ihop en lista med mina favoritlåtar från 2005 och nu är det dags för mig att skriva den minst lika viktiga listan med årets bästa skivor. Jag hade inte tänkt avvika så mycket från den mall jag använde mig av när jag summerade årets låtar, men med ett undantag och det är att TOP5 får en liten förklaring till varför de tagit in sig på TOP5. Men innan vi börjar så kanske jag bör säga att det finns ett gäng skivor som jag ännu inte hunnit lyssna på så mycket som jag velat och därför vill jag inte ha med dem på listan även om de har möjligheter att nå TOP15. Är det inte så för alla? Men without further ado så kommer här årets femton bästa skivor signerat A fair judgement:

15: The Mars Volta “Frances The Mute”
14: Strapping Young Lad “Alien”
13: Draconian “Arcane Fell Rain”
12: Moneybrother “To Die Alone”
11: Arcturus “Sideshow Symphonies”
10: Franz Ferdinand “You Could Have It So Much Better”
9: Nevermore “This Godless Endevour”
8: Foo Fighters “In Your Honor”
7: Dream Theater “Octavarium”
6: Martin Grech “Unholy”

5: Sentenced “The Funeral Album”

Bandets svanesång når inte riktigt samma höjd som föregångaren The Cold White Light eller klassikern Frozen, men är trots det en riktig pärla i den lite mer popinspirerade finska gotiska hårdrocken. Det är i dessa kölvatten som Sentenced lyckas bäst. När popmelodierna fångar ångesten och melankolin så transformeras den till något helt annat än vad som brukar ske när man lyssnar på annan musik med liknande textuell tematik. Kanske är det också popmelodierna som är boven i dramat, eftersom det aldrig blir så där hjärtskärande som på Frozen? Trots det sjunger jag glatt med i textrader såsom: I have dreams of hammering your skulls // Fantasies of bashing in your brains // Obsessively… I am watching, I am stalking, I am following // And then the massacre begins eller Raise the gun, take aim and shoot me // Put a bullet through my head // Consider us dead. Fast tårarna motarbetas nog hårdast när Laihiala sjunger Although you’re gone // In memories you shall live on // Asleep… In peace now rest // The weight of the world is off your chest i den fantastiskt vackra Lower the flags. Nej, när jag sitter här och skriver så finns det en anledning till att The Funeral Album hamnade så högt i min lista och det beror på att hela skivan är så vacker trots att ämnet är dystert.

4: Christian Kjellvander “Faya”

Jag var nog inte den enda som förväntade mig stordåd från Kjellvander. Har man möjlighet att skriva in Loosegoats, Songs of Soil och en suverän debutplatta i sitt CV så blir förväntningarna därefter också. Men Faya är inte en vanlig skiva utan jag vill påstå att det är en känsla, en enhet. Av den anledningen är det för mig svårt att plocka ut enskilda låtar eftersom varje låt får sin personlighet från grannen. Christian har verkligen lyckats med att ge Faya en och samma känsla genom hela skivan men den nakna och lite ängsliga stämningen som ligger djupt skulle inte klara sig så bra utan lyriken. Det är lyriken som sätter pricken över i:et och får oss att känna medkänsla med den person som lämnar sitt tryga liv för att bege sig ut på den tuffa resan att finna sig själv. Historien som Christian bjuder oss på är så nära, kanske även honom själv, samtidigt är den så naken och utlämnande att man känner sig helt utmattad när man närmar sig skivans slut. Och självklart finns det inte något annat sätt att lyssna på skivan än i ett tyst (och gärna mörkt) rum med hörlurarna på samtidigt som man njuter av ett riktigt fint te eller en god ale.

3: System Of A Down “Mezmerize”

Väntan på en “riktig” skiva efter suveräne Toxicity började för min egen del bli ganska enerverande. Även om Steal this album! bidrog med nya låtar från amerikanerna så kändes det som ett sätt att bli ännu rikare. Skivans utformning var ytterst sparsmakat, ett vitt papper med texten “Steal this album!” med en cd-r liknande skiva var det enda man bjöds på, och hade jag inte hittat skivan för 30kr på loppis så hade jag nog stulit den som bandet uppmanade. Men så en dag i maj kom äntligen den efterlängtade skivan, och herregud vilken bomb det var! Mezmerize är full av hård pop blandat med hårdare rock och ungefär 2:30 in i Revenga lite Darkthrone-riff. Samtidigt står System of a down för det som jag älskar när det gäller musik, gränsbrytande. För vilket annat band klarar av - eller ens vågar - att blanda blastbeats, poprefränger, valstakter och vad som helst till något som blir det mest självklara som finns? Samtidigt som musiken är det mest egensinniga (och återigen, det mest självklara) jag har hört i år så gäller det även texterna. För vilket annat band skulle egentligen kunna skriva en låt om hur deras kuk är större än någon annans? Eller vilket annat band skulle för den delen få en fras som Gonorrhea gorgonzola låta som det mest självklara valet? Precis, inget. Även om SOAD är ett solklart val när man bjuder till fest så är SOAD ett band som bjuder upp till diskussion även om inte alla låtar handlar om politik så finns det väldigt mycket sociokulturella inslag i bandets lyrik. Och, nej, Hypnotize är inte i närheten av samma kaliber som Mezmerize.

2: Opeth “Ghost Reveries”

Jag ska erkänna att jag var nära på att gråta av uppgivenhet när jag lyssnat igenom Ghost Reveries för andra och även tredje gången. Åkerfeldt och gänget hade aldrig tidigare låtit så tafatta och gulliga som på bandets åttonde skiva. Inte ens Damnation som ska vara den “softa plattan” är lika gullig som Ghost Reveries. Det var här någonstans som jag började sörja och sa saker som att allting var Roadrunners fel, precis som ett sannt fan ska göra när dennes favoritband “säljer sig”. Men det är något speciellt med Mikael Åkerfeldts tonkonst som gör att jag smälter varje gång jag hör bandet spela sin fantastiskt vackra och mörka musik, även om det ibland tar jävligt lång tid. Även om Åkerfeldts fantastiska lyrik inte talar djupt för mig så gör istället musiken det. Det känns som att varje låt fungerar som hjärtslag, som att jag utvecklas jämtsides med musiken, som att varenda låtutveckling bygger på mitt egna jag. Pretentiöst? Självklart! Men betänk detta: samtidigt som jag själv blivit lite softare har även Opeth blivit det. Men samtidigt känner jag här en brytning, jag vill inte att Opeth ska vara mjuka och gulliga. Jag vill ha ett Opeth som blandar det brutala och mjuka med den fingertoppskänsla bandet besitter. Nu säger den här texten än så länge inte speciellt mycket om min åsikt kring Ghost Reveries men det ska klarna snart så håll i hattarna. Ghost Reveries är faktiskt Opeths sämsta skiva någonsin. Japp, så är det. Och ändå kvalar den in på plats nummer två på min årsbästalista 2005, det borgar för storslagen kvalitet.

1: Death Cab For Cutie “Plans”

Death Cab är bandet som jag aldrig tidigare förstått mig på, och ska jag vara ärlig så är jag inte säker på att jag gör det nu heller. Innan Plans så var det inte mycket i bandets bakkatalog som föll mig i smaken och trots att jag placerar Plans på en ärofylld topplacering över 2005 års skivor har inte mycket förändrats. Kanske är det för indie för mig? Vilket mycket väl kan vara orsaken då jag finner både The Photo Albums och Transatlanticisms produktioner väldigt torftiga och intetsägande. Men så en kväll när jag lyssnade på I Will Follow You Into the Dark från årets skiva så fattade jag till slut vad det handlar om, lyriken. Det finns säkert någon som lyssnar på Death Cab For Cutie för att enbart lyssna på musiken men är inte den egentligen ren dussinindie? Jag vill påstå att det är Ben Gibbards lyrik som lyfter bandet och får folk att älska Death Cab så intensivt. Trots att nästan alla låtar handlar om döden så blir jag glad av att höra Ben Gibbard sjunga om hur han ska följa sin partner in i mörkret eller hur äkta kärlek är att se någon dö. Men för egen del är det blandningen av den vackra produktionen och Gibbards lyrik som får mig att gnälla över storheten i Plans. Jag skulle kunna fortsätta orera om hur fantastisk Plans är i evigheter men nöjer mig med det ultimata beviset på dess kaliber: första platsen på A fair judgements lista över 2005 års bästa skivor.

Andra bloggar om: , , ,

december 31, 2005 | Kategoriserat under Musik 

Kommentarer

En kommentar angående “Musikåret 2005: De 15 bästa skivorna”

  1. Per säger den 01 januari 2006, klockan 23:46:

    Men nej! Frances The Mute förtjänar en topp fem plats! Cedric är en av världens bästa sångare, som verkligen kan få maginnehållet att vända sig. När han sjunger “No there’s no light, in the darkest
    Of your furthest reaches” på spåret Cassandra Gemini blir jag ett med musiken och om man blir det, då har artisten banne mig gjort nånting rätt.
    Sedan saknar jag också Thåström - Skebokvarnsv. 209

Lämna en kommentar