-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Just idag är jag stark
Jag låter 2006 års sista inlägg bära titeln av Kentas otroligt fina sång. En sång där han säger sig ha tron på sig själv på sin sida, precis som jag. 2006 har varit ett av de år som jag kommer att minnas starkast och mycket tack vare den fantastiska sommaren som jag hade tillsammans med min bror och gemensamma vänner. Hisingen och Göteborg var verkligen den perfekta platsen för det skådespel som jag var huvudpersonen i.
Mycket har hänt som sagt, kärleken har kommit och gått samtidigt som jag lärt mig mycket genom livets hårda skola. Även om jag i stridens hetta velat göra saker på ett annat sätt så tror jag dock att blev bäst som det blev. När det gäller musiken, mitt livs elixir, har det skett stora grundläggande förändringar. Från att ha varit en väldigt bångstyrig hårdrockare så har jag blivit ett popsnöre som verkligen älskar Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag skyller på kärleken som kom där en tidig majmorgon.
Jag önskar mina läsare ett gott nytt 2007, och att ni fortsätter läsa även nästa år. Det kommer garanterat bli fler inlägg i framtiden än de senaste två månaderna. Nu ska jag slänga mig i duschen och sedan hoppa in i bilen som tar mig på årets nyårsfest.
Gott nytt år!
Andra bloggar om: gott nytt år, 2007
Innan allting tar slut
Det är otroligt mycket som ställer till med otyg just nu och det är därför det är sparsamt med nya, vettiga tankar här på bloggen. Hösten brukar ofta vara min favoritårstid men i år har jag inte upplevt hösten alls. Det känns som att jag tagit på mig en rustning för att skyla mig mot intrycken, kärleken och taggarna. Trycket blev för ett tag sedan alldeles för tungt vilket gjort att fasaden sprack, att själen gått på grund och höljet börjat läcka. Jag jobbar på det så gott jag kan. Nya lösningar utarbetas och förhoppningsvis kommer jag att ro i land även den här gången, trots att stormarna ökar i styrka.
Först och främst kommer jag att lägga mest kraft på mitt examensarbete som skall vara klart den nionde januari. Det känns motigt men jag tror, jag vet att jag kan, få klart det även om jag inte fått ihop mycket mer än en tredje del av den slutliga uppsatsen. Mer kommer stormarna minskat i styrka, när jag känner att jag återigen står stadigt och känner att jag kan formulera mig mer vettigt.
Förmodligen kommer det ske förändringar både på utseende och uttryckssätt när jag återkommer. Jag vill att bloggen ska bli mer Jarno, mer äkta och mer tr00, än vad den egentligen är nu. Betoningen kommer fortfarande ligga på kultur, men det kommer garanterat bli mer emo än vad det är nu. Kanske kommer jag att stiga ut ur mörkret och publicera sådant som jag tidigare inte velat avslöja om mig själv. Men dit är det fortfarande länge kvar, tills dess:
God jul…
och ett gott nytt år!
Recension: När sanningar tränger sig på
Det var någon gång i somras som jag hamnade framför en dokumentär om en vissångare och hans demoner. Under programmets gång fastnade jag för mannen och hans historia, men kanske framför allt för det han uttryckte i sin musik. Sångerna om den lilla människan, den utslagne men även om honom själv berörde mig på ett sätt som avväpnade mig. Muren föll och jag stod där paralyserad och naken, ingenstans att gömma mig. Starkast intryck gjorde Wiehe-besökta Balladen om vem som helst, en sång om en gammal gubbe på en bänk. Det gjorde ont att lyssna, det gjorde ont att läsa och det gjorde ont att stapla ut i verkligheten och se. Caj Karlsson & Världens Bästa Band släppte Gud straffar somliga med en gång för två år sedan och i november kom uppföljaren När sanningar tränger sig på.
Där förra skivan stilmässigt inte gjorde några större avkall på den politiska vistradition som finns i Sverige, stegar nya skivan mot något nytt och blir någon gubbig form av svensk pop. Det låter inte länge lika revolutionärt som det ibland kunde låta på förra skivan, istället låter det lite väl mycket svensktopp. Ett stort jävla anti-klimax kan man säga. Men Caj lämnar dock inte helt och hållet ifrån sig sångerna om samhället, men klart är att han på När sanningar tränger sig på lagt fokus på sig själv och sina egna känslor. Bäst är Caj dock då han sjunger om att vara “Den nya tidens slav” och hur media (då främst Aftonbladet, som även tillsammans med Per Bjurman tackas för inspiration i texthäftet) har centraliserat mycket av sin rapportering kring trivial nöjesjournalistik. Storslagen humor (blandat med allvar) och en fantastisk låt där Caj är i storform, och en Caj i storform rycker upp en, man glädjs och berörs. I samma form är han även på öppningsspåret och den suveräna poplåten Silverfat och amerikanska missiler.
Tyvärr hamnar jag sällan där den här gången. Ja, det finns egentligen inte en enda låt som berör lika mycket som ett par av guldkornen från förra skivan. De enda låtarna som jag känner av Cajs sorg är på Resan når sitt slut, Eldar i svart del 1 och Själar på drift. Även om jag vill beröras av En sång för livet så är det något jag inte gör eftersom det låter så otroligt mycket svensktopp, likadant känner jag inför En liten visa om döden. Och just döden och sorg känns som ett genomgripande tema för skivan. Vilket man lätt kan räkna ut via omslagets Ingmar Bergman-passning med Caj spelandes schack mot Döden.
Nej, sexton spår är alldeles för mycket. Kanske är det här mellanplattan för Caj som han gör för att hela sig själv och sin själ, för att återvända med en stark tredje platta någon gång nästa år? Då önskar jag mig fler upptempolåtar och färre borgerliga svensktopphits.
Andra bloggar om: Musik, Recension, Caj Karlsson, Världens bästa band, När sanningar tränger sig på
Kulturmanifestet och Before the Music Dies
Jag är väldigt trött just nu och har inte någon riktig koll på orden och formuleringarna, men jag gör ett försök ändå. Du har blivit varnad.
Det pågår en ganska stor kulturdebatt i Sverige just nu. Det är författaren Marcus Birro som står bakom något som han kallar för “Kulturmanifestet”. Som jag tolkar det så står Manifestet för ett motstånd mot ett kultur-Sverige där endast marknadsekonomin får styra vilken kultur som skall produceras. Helt klart en viktig diskussion som bör tas upp tycker jag.
Det Birro, och de andra som skrivit på Manifestet, är rädda för är att den kultur som inte betalar igen sig i form av kronor och ören kommer att försvinna. Att alternativen försvinner och att vi endast får en kultur kvar, oavsett om den är hög eller låg. Det viktigaste är att man skall kunna erbjudas alternativ. Samtidigt undrar Birro vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?. Som det är nu så känns det som att det råder en “slit och släng”-mentalitet kring kulturen i Sverige. Allting måste konsumeras i hiskelig takt för att man skall vara någon. För att vara någon ska man ha koll på vem som vann årets upplaga av Idol, vem bonden väljer som fru eller vilken dokusåpatjej som pryder senaste Caféomslaget. Även om det är kultur för en del av befolkningen så känns det som att den kulturen saknar ett meningsbärande uttryck. För mig alltså. Och då vill jag ha alternativ, men det måste inte betyda att dessa ska bestå av Strindberg eller annan högt ansedd kultur.
Ungefär samma debatt, men med inriktning mot musik, lyfter skaparna bakom dokumentären Before the music dies. Det är en dokumentär som två herrar har gjort utifrån intervjuer med fans, branschfolk och artister. Dokumentären, som den framställs i trailern, lyfter fram hur musiken kommersialiseras och allting handlar om att tjäna pengar.
Det verkar inte vara endast i Sverige som vi upplever en degradering av kulturens betydelse, utan detsamma sker i andra delar av västvärlden. Hur kan man inte veta vem Bob Dylan är? En oerhört betydelsefull popsångare för flera generationer. Kommer vi att få se någon hälfen så betydelsefull för vår generation? Kommer vi att se ett nytt Joy Division?
Det personerna bakom B4MD (de förkortar filmen så) undrar är “why mainstream music seems so packaged and repetitive, and whether corporations really had the power to silence musical innovation.” Det som binder samman Birro med Before the music dies är att de styrs av samma agenda. De vill ifrågasätta kommersialiseringen av kulturen och menar på att det måste finnas alternativ.
Som sagt, en diskussion mycket väl värd att tas på allvar. Nu ska jag sova, god natt!
Andra bloggar om: Kultur, Musik, Manifest, Marcus Birro, Before the music dies