Call me, if you ever feel too old to drive.

Jag såg precis den vackraste filmen jag sett sedan Garden State och Eternal Sunshine of The Spotless Mind nämligen Miranda Julys graciösa ålderdomsskildring Me and you and everyone we know. Om du har någon möjlighet att se filmen så bör du absolut göra det. Man kan väl finna en del likheter med Garden State även om Me and you… är något mer stillsam och lo-fi än Zach Braffs långfilmsdebut. Filmen är full av fantastisk dialog och humor men samtidigt kärlek och längtan av att göra nästan vad som helst för att få vara tillsammans med någon.

En av mina favoritdialoger är den då Miranda Julys karaktär Christine frågar skosäljaren Richard vad som hänt med hans skadade hand:

Christine Jesperson: [seeing his bandage] Whoa, what happened?
Richard Swersey: You want the short version or the long one?
Christine Jesperson: The long one.
Richard Swersey: I tried to save my life but it didn’t work.
Christine Jesperson: Wow. What’s the short one?
Richard Swersey: I burned it.

Har du möjlighet att så förra årets vackraste film så bör du se Me and You and Everyone We Know så snart som möjligt!

Andra bloggar om: Film, Miranda July, Me and you and everyone we know