-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Tapio Wilska ute ur Finntroll
På Finntrolls officiella hemsida står det att Tapio har fått lämna bandet p g a personliga meningsskiljaktigheter samt avsaknad av diskussioner bandmedlemmarna emellan. Personligen ser jag inte något problem i det här då jag inte varit alltför förtjust i Finntrolls två senaste skivor Visor om slutet och Trollhammaren. Visserligen är sistnämnda en EP men Nattfödd var inte heller den speciellt rolig. Finntroll hittar säkerligen en värdig ersättare, det bör inte vara några problem att finna ett nytt troll från de djupa finska något mer extrema metalskogarna.
Nu vill jag istället se Tapio som sångare i Nightwish och att Tuomas börjar skriva hårdare låtar och satsar på att bli icke-kommersiella igen så att man vågar lyssna på Nightwish utan att bli kallad poptönt av tuffe Viktor hans hårda gäng.
Tapio skriver följande på bandets officiella hemsida:
“With a heavy heart I bring you the following news: In a band meeting one hour ago I was fired as a singer of FINNTROLL. Reasons are many and for the most part private, but personal differences and lack of discussion have led my bandmates to doubt my commitment for this band. I believe this will be discussed widely in the following days and more info will undoubtedly be out soon for your viewing pleasure. I will only say the following: These past three years have been the best times of my life and I want to thank all the friends I’ve gained from this, crews past and present, supporters who came to our shows and shared the good and the bad times. I will always cherish you in my heart. Thanks for my now ex-bandmates for sharing this experience with me. Life goes on and wounds will heal. The future remains to be seen.
Thank all of you and see you sometime, somewhere.”
Andra bloggar om: Finntroll, hårdrock
In Good Company
Det blev varken The Constant Gardener eller Good Night, And Good Luck utan istället blev det den något äldre In Good Company med Dennis Quiad och Topher Grace i huvudrollerna.
Filmen handlar om den karriärhungrige Carter Duryea (Topher Grace) som efter att hans tidigare företag köper upp ett annat får en ordentligt befodran och blir avdelningschef på det uppköpta företages reklamavdelning. Väl där får han möta en mängd gamla rävar som inte gillar hans stil med att göra snabba pengar. Den förre avdelningschefen Dan Foreman (Dennis Quaid) är kanske den som har mest emot Carter till en början då han inte har någon erfarenhet alls och saknar empati för de andra anställda på avdelningen. Dan blir Carters “wingman” och de två bildar ett par om än något motvilligt sådant från Dans sida. Framför allt får vänskapen en liten törn då Carter får ihop det med Dans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson).
Filmen var en ganska skön lättsam komedi utan att någon av aktörerna briljerar. Sensmoralen i filmen är att företag drivs bäst då man är snäll mot sina anställda och driver företag med humana avsikter istället för rak kurs mot ekonomisk vinning (vilket även filmens titel påtalar). Samtidigt får vi frågan om karriären verkligen är det viktigaste i livet. Hur tar familjen skada om en av parterna jobbar konstant?
En helt okej söndagsrulle men inget direkt att hurra över trots att jag gillar filmens sensmoral.
Andra bloggar om: Film, In Good Company
We have to overcome the idea that everyone is the same.
Den här veckan har varit grå. Jag har varit hemskt slö och orkeslös trots att jag ätit och sovit som jag borde. Det är av den anledningen som jag inte har bloggat speciellt mycket under veckan som gått. Skolan går bra och vi ska skriva en uppsats på valfritt område inom svensk 1900-tals litteratur. Jag har valt att inrikta mig mot Stig Dagermans verk och analysera dem ur antingen ett politiskt eller existensiellt synsätt, ännu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Det lutar förmodligen mot det existensiella eftersom jag anser det vara mer intressant än politik.
Förutom det så har jag äntligen fått tummen ur när det gäller lägenhetens skick. Sedan två dagar tillbaka så finns det inte längre smuts på golven, posten är sorterad och kläderna är fint sorterade i mina garderober. Ja, jag har tvättat golven. Det känns bra att vara duktig med städandet, men samtidigt innebär det att jag inte får den här tjuvstarten med uppsatsen som jag önskat mig. Men det är ingen fara, jag har hela veckan på mig att påbörja mitt forskande eftersom tisdagens lektion utgått. Det gör att jag förmodligen kommer att fucka upp mitt sömnschema ordentligt den kommande veckan, inte bra. Får försöka hålla pli på mig själv och mina sena nätter.
Jag såg den ganska mysiga Thumbsucker tidigare idag och det var en mysig bekantskap. Precis som Miranda Julys Me and You and Everyone We Know så är det en independent film, men det är inte vilken indiefilm som helst utan det kan mycket väl vara en av de mest stjärnspäckade indiefilmerna någonsin. Vi ser bland andra Vince Vaughn, Keanu Reeves, Tilda Swinton och en av mina personliga favoriter Benjamin Bratt. Benjamin har tyvärr inte gjort så mycket bra film på den senare tiden och kanske håller jag kvar min idoliserande bild av Benjamin som Paco i den briljanta Bound by Honor (även kallad Blood In, Blood Out i Sverige)?
Så fort jag skrivit det här (ganska ointressanta) blogginlägget så planerar jag på att se en av två filmer som jag har på lager, men jag vet inte riktigt vilken av dem jag bör se. Filmerna är The Constant Gardener med Ralph Fiennes i huvudrollen som den hämndlystne Justin Quayle i jakten efter sin frus mördare. Eller om jag ska se George Clooneys senaste film om kommunistskräcken i 1950-talets Amerika och hur den amerikanska senator Joseph McCarthy utnyttjade skräcken. Jag tror nog att det lutar sig åt den förstnämnde då jag inte är sugen att se en svartvit film just nu.
Jag tror nog att jag skall tillreda ett glas fint té samt någon enkel smörgås som kvällsmat och tilltugg istället för att dela ett par äpplen. Jag har ju redan ätit två äpplen idag och snart måste jag handla fler om det fortsätter så här. Det verkar som att äpplen för tio kronor inte räcker längre än i tre dagar, men det är billigare än att köpa en Plopp som inte räcker längre än i tjugo minuter. Dessutom är det nyttigare med äpplen samtidigt som det även är något godare.
Andra bloggar om: Film, Thumbsucker, The Constant Gardener, Good Night And Good Luck
Call me, if you ever feel too old to drive.
Jag såg precis den vackraste filmen jag sett sedan Garden State och Eternal Sunshine of The Spotless Mind nämligen Miranda Julys graciösa ålderdomsskildring Me and you and everyone we know. Om du har någon möjlighet att se filmen så bör du absolut göra det. Man kan väl finna en del likheter med Garden State även om Me and you… är något mer stillsam och lo-fi än Zach Braffs långfilmsdebut. Filmen är full av fantastisk dialog och humor men samtidigt kärlek och längtan av att göra nästan vad som helst för att få vara tillsammans med någon.
En av mina favoritdialoger är den då Miranda Julys karaktär Christine frågar skosäljaren Richard vad som hänt med hans skadade hand:
Christine Jesperson: [seeing his bandage] Whoa, what happened?
Richard Swersey: You want the short version or the long one?
Christine Jesperson: The long one.
Richard Swersey: I tried to save my life but it didn’t work.
Christine Jesperson: Wow. What’s the short one?
Richard Swersey: I burned it.
Har du möjlighet att så förra årets vackraste film så bör du se Me and You and Everyone We Know så snart som möjligt!
Andra bloggar om: Film, Miranda July, Me and you and everyone we know