Konserten var visserligen i fredags och det har gått några dagar sedan dess, men jag har inte riktigt orkat med att skriva någonting om det. Konserten var i alla fall fantastisk även om jag saknade bomber och granater. Det känns som att Darkness är ett band som måste ha eld på sina spelningar, nu blev det mest godis för örat och inget för ögonen. Jag gillar musiken Darkness bjuder på eftersom de är ett band som har kul och bjuder på sig själva samtidigt som de, enligt mig, levererar skön klassisk hårdrock. Första skivan är full av material som lika väl skulle kunna komma från AC/DC, Thin Lizzy eller något annat liknande klassiskt hårdrocksgäng. Andra skivan är lite mer pompös och är full av material som skulle kunna komma från Def Leppard, Queen, Sweet eller något annat soft glammigt rockgäng.

Inledande Ark har en del softa bitar i sin diskografi men tyvärr tycker jag att Ola Salo sjunger alldeles för svengelskt och taskigt live. Kidsen verkade gilla det men jag föredrar dem på platta. Alltså inget direkt spektakulärt. Darkness däremot.

Suveränt gitarrljud, svängig musik och Justin sjunger inte fel en enda gång under kvällen. Toppen! De spränger av nästan alla deras låtar (jag är osäker på om Holding My Own spelades, förutom den spelades alla andra a-sidor) och vilken av dessa som var bäst är svårt att säga. De flesta refrängerna på nya skivan fungerade grymt. Samtidigt drog Friday Night, I Believe In A Thing Called Love och Love Is Only A Feeling hem rikligt med applåder. Annars hade jag hemskt gärna hört några b-sidor i stil med Out of My Hands (bandets kanske allra bästa låt), falsettrökaren Physical Sex och den snygga halvballaden How Dare You Call This Love.

Hade man bara bjudit på lite bomber och granater hade kanske kvällen varit något alldeles extra, nu var det bara en kväll full av grymt svängig hårdrock. Men det är väl inte fel?

Andra bloggar om: Hårdrock, The Darkness