-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
There’s no need to hide
…We’re safe tonight
And the feelings that get left behind
All the innocents broken with lies
Significance, between the lines
(We may need to hide)
Jag har tidigare varit ganska föraktsfull mot Pearl Jam och ansett att det enda bra de någonsin gjort var covern på J. Frank Wilson & The Cavaliers’ Last Kiss. Men för några dagar sedan så fick jag för mig att jag skulle bandet ytterligare en chans nu när jag inte är lika Cobain-kåt (ja, mitt förakt mot Pearl Jam utgick från att Cobain inte gillade Vedder). Visserligen fann jag inte heller Ten så fruktansvärt bra som alla andra verkade tycka. Jag föredrog Soundgarden, Nirvana och Alice In Chains då jag lyssnade på dem som intensivast. Idag är Soundgarden favoriterna av de tre, men Layne kunde skriva grymt bra lyrik som jag uppskattar på ett annat sätt idag än för tio år sedan.
I alla fall, vad jag ville säga med det här inlägget är att nya Pearl Jam-plattan (Pearl Jam) faktiskt är riktigt bra. Singeln World Wide Suicide är en riktigt skön rivig rockstänkare. Jag ska nog somna till den här skivan i natt för att få en större inblick i det hela.
Andra bloggar om: Musik, Rock och Pearl Jam
Recension: Operation: Mindcrime II
De senaste årens diskussioner kring Queensrÿche har kretsat kring om hur bandet numera spelar popmusik och att de borde skärpa sig för att lira hårdrock igen. Och självklart har samma diskussioner kretsat kring hur bra bandet en gång var, och hur dåliga de är idag. Skitsnack enligt mig som håller Promised Land som bandets magnum opus och anser att Tribe är en suverän platta som passerat alltför många förbi eftersom de är alltför inrutade i bandets gamla hjulspår.
Att band som varit med i spelet en längre tid försöker göra uppföljare till sina konceptklassiker är ett väl beprövat trick. King Diamond försökte med Abigail II, Rhapsody släppte ifrån sig kalkonen Symphony Of Enchanted Lands II. Och nu försöker Queensrÿche sig på samma spår när de ger ifrån sig en uppföljare till Operation Mindcrime. En skiva som många kallar den bästa konceptplattan någonsin. Något av en helig ko om man ska använda sig av religiösa termer. En analogi som inte är helt fel när man tänker på att skivan ståtar med klassiker som “Eyes of a stranger”, “I don’t believe in love”, “Speak” och “Spreading the disease”. Låtar i samma klass finner jag inte på uppföljaren men det är trots det inte en helt oäven historia.
Det största problemet med skivan är att det inte finns så många låtar som fastnar i minnet. De flesta låter bra men det är lätt att höra att varken Tate eller de andra medlemmarna inte har det lilla extra som krävs för att skriva låtarna som greppar tag i en. Chris DeGarmo är saknad, och jag tror att Operation: Mindcrime II skulle varit en annan skiva om han erbjudit sin spetskompetens. De enda låtarna som jag kommer ihåg efter att inte ha lyssnat på skivan på några timmar är första singeln “I’m American” (dock inte för att det är en märkvärdig låt, utan mest för att det inte låter som det Queensrÿche vi är vana vid att höra), “Re-Arrange You” (stråkorkestern tillsammans med det hårda riffandet gör detta till plattans främsta spår) och “The Chase” (duetten med Dio är riktigt bra och jag undrar varför Tate och Dio inte arbetat tillsammans tidigare). Utöver dessa spår finns det inte så mycket mer att plocka med sig.
När jag lyssnar på OM2 så tycker jag att det låter helt okej och att det inte är så hemskt, men så fort jag stänger av skivan och ägnar mig åt annat så minns jag ingenting av min OM2-session. Och jag har trots allt lyssnat på skivan över tjugo gånger nu. Men att jag inte kommer ihåg några låtar är inte skivans enda problem, utan jag anser också att produktionen är undermålig samtidigt som jag känner en avsaknad av starka refränger. Att Tate inte riktigt räcker till som ensam låtskrivare kunde vi redan konstatera på hans solodebut som kom 2002, där låtmaterialet hela tiden var okej men aldrig lyfte högre än så. Samma tråkiga problem lider alltså “Operation: Mindcrime II” av.
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock och Recension
‘Everything’ and then some more
Jag kan börja med att säga att Anathema släppt låten Everything (direktlänk) för nerladdning via deras egna hemsida. En riktigt fin låt som påminner lite om de senaste skivornas material, tyvärr greppar den inte tag i mig lika hårt som låtarna på A natural disaster.
Ni kanske har märkt att jag inte har bloggat på ett tag och det beror på att jag inte varit hemma, samt att min skärm gick sönder i tisdagskväll när jag hade tänkt att berätta hur veckans planering såg ut. Nu är veckan snart över och jag är återigen hemma och har fått låna en skärm av en kompis. Ni som är intresserad av min vecka kan klicka er vidare här nedan.
Annandag påsk
Gårdagens hockeymatch var en ganska bra upplevelse om man bortser från det faktum att Frölunda gjorde en dålig insats och därmed förlorade den ack så viktiga matchen. Förutom det så var det grymt roligt att se hur ungefär 8000 människor helt plötsligt får en intelligenskvot värdig en grottmänniska. Samtidigt slog det mig att det hade varit intressant att se hur samhället hade sett ut om folk visade ett lika stort intresse för samhällets utveckling som för sitt klubblags framgångar.
Annars har jag spenderat min dag med ganska mycket promenering. Jag, en kompis och hans flickvän samt deras hund var ute och provade promenadstråken i Hisingeparken under den ljumna eftermiddags solen. Vi var alla eniga om att det var ett ganska skönt område att promenera i och att det är bra med en så stor park såpass nära oss. Väl hemma igen så var det dags för att promenera ner till Willys för att handla lite goda matråvaror. Därefter har jag mest suttit och försökt att få ihop min “Operation: Mindcrime II”-recension vilken nu är klar och inlämnad.
De senaste timmarna har jag, trots att jag är duktigt trött, mest suttit och MSN:at med lite diverse olika karaktärer. Mycket obra om jag ska komma upp någorlunda tidigt imorgon. Jag måste ringa min chef imorgon och ge henne min tidsplan för sommaren, men innan det så måste 08:an höra av sig med schemat över vår vistelse i Tyskland under fotbolls-vm. Förhoppningsvis svarar han på mitt sms innan klockan elva imorgon. Och jag har förresten plockat fram några av mina gamla Rage-plattor idag när iTunes slumpade fram nyinspelningen av bandets klassiska örhänge “Don’t Fear The Winter”. Trapped, Missing Link och Black in Mind är fan tre tyska hårdrocksklassiker, mycket väl i klass med Helloweens Keeper-duo.
Nu ska jag ta och sova några timmar så att jag inte förstör sömnrytmen helt och hållet.