Jag har länge varit en stor motståndare till Håkan Hellström. Eller ja, jag har varit en obstinat Håkan-bashare ända sedan jag hörde honom första gången runt millenieskiftet. Nu är jag lite vuxnare, lite känsligare och bryr mig således inte längre hur om hårdrockscred stavas. Man skulle kunna säga att jag lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde för fem år sedan. Man skulle kunna säga att jag lyssnar på musik på för att stärka min egna identitet, vilket självklart inte betyder att jag inte lyssnar på hårdrock längre. Mer än 90% av min skivsamling består av hårdrock, men efter att Hammerfall slog igenom så känner jag inte längre samma sak för hårdrocken. Ja, jag anser tycker att mycket av dagens hårdrock känns plastig och oäkta. Jag skäms inte för det.

Det gör att jag börjar känna en mattning av hårdrocksartister som berör mig. Jag tror inte att det har kommit ett enda nytt (dvs. ett band med artister som är debutanter) band de senaste tre-fyra åren som intresserat mig nämnvärt. Eller ja, de enda skulle väl vara Draconian eller Khoma. Nu är det inte direkt som så att jag enbart har lyssnat på hårdrock sedan barnsben. Jag har länge haft artister som Nirvana, Soundgarden, Suede m.fl. som stora favoriter ända sedan mellanstadiet och de har hängt kvar sedan dess. Counting Crows är icke att förglömma.

Nu var det visserligen inte detta jag hade tänkt skriva om utan jag bara säga att jag har köpt Håkan Hellströms två första skivor (tillika hans bästa) samt Her Majestys Happiness. Vilket leder mig in på Jazzkattens Håkan-favoriter och det är faktiskt ganska kul att läsa hennes fina motiveringar. Däremot saknar jag min absoluta favorit ”Den fulaste flickan i världen”. Men tänk vilka djupa spår musik kan lämna! Nu ska jag sova.

Hon låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären

Andra bloggar om: Musik, Pop, Håkan Hellström och Bra låtar