Lordi spelade på Skansen igår och, som väntat, blev det mycket folk. Och som finne frågade självklart de äldre tanterna på jobbet om jag såg mina landsmän uppträda. Jag blev otroligt förvånad över att dessa personer, omkring 55+, inte protesterat över bandets deltagande i detta helylle-program. Min reaktion kan enkelt summeras med ”öh, nej, haha. Nej, Lordi… Eh, va?”. En yngre kollega som stod bredvid verkade inte lika förvånad utan hängde på i diskussionen och frågade hur det kommer sig att hon, en dam omkring 50 år, gillar Lordi. Småskrattandes svarar hon med att det faktiskt är ett småkäckt band så länge man slipper se deras utstyrslar.

Ovanstående scenario var ytterligare ett steg i rätt (beroende på hur man ser det) riktning. Det är verkligen inte bra att hårdrocken når ut till folkhemmet. Se bara på Iron Maiden, och deras folkliga hårdrock. När en subkultur blir populärkultur försvinner det fina som gjorde subkulturen så speciell för jaget. Jag vet att jag låter som en irriterad och elitistisk fåne som tyckte att det var bättre förr. Nu är fallet visserligen så, men trots det finns det en del fina nya artister (tyvärr är de flesta intressanta band de som hållt på i ~15 år). I och med att hårdrocken blivit så populär så innebär det så klart att samtliga skivbolag försöker casha in på vågen. Vilket i sin tur innebär att det råder inflation bland bandens kvalité. Jag tror inte att jag kan komma på ett enda riktigt suveränt band den här sidan 2000-talet. Och då räknas inte nya band med medlemmar som lirat hårdrock sedan tidigt 90-tal.

En anledning till varför det inte kommer ny bra hårdrock måste vara det klassiska underdog-temat. Hårdrocken och hårdrockarna är inte längre arga eller förbannade, eller som man säger när det gäller punk, de slår inte längre från underläge. Istället finns de på topplistor och allt är väl. Jag menar, hur många bra högerpolitiska punkband har ni hört?

Nej, det var fanimej bättre förr!

Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Lordi, Underdogs