Under den blåa skyn, mitt i natten

Jag sitter här hos föräldrarna och väntar på att grillmiddagen ska bli klar. Under tiden att mor har förberett potatisgratängen och far ordnat till grillen, har jag suttit här och skrivit ett ganska långt och perfekt blogginlägg om min fantastiska fredagskväll. Och så händer det något när jag öppnar en ny tabb i firefox, all text jag skrivit försvinner. Självklart har jag inte sparat mitt inlägg, men misströsta inte. Jag måste återge er denna fantastiska sommarupplevelse jag hade i fredagsnatt.

Hela kvällen började med att jag och en vän hade bestämt oss för att laga lite mat hemma hos mig, dricka ett par öl och sedan bege oss ut på stan för att ta det lite lugnt och njuta av den sköna sommarkvällen. Mestadelen av kvällen flöt på riktigt fint, men efter ett tag ville polaren vidare till något dansställe. Vår kväll tillsammans slutade med att vi hamnade på Dubliners, och att polaren har fått i sig lite för mycket av det goda. När jag lämnar stället, någon gång runt halvfyra, börjar egentligen min kväll.

Trots att jag bor på Hisingen och kan ta spårvagnen hem från Kungsportsplatsen hamnar jag i parken vid Avenyn och pratar musik med en brittisk tjej. Hon har varit här i drygt en vecka med jobbet och ärligt talat lyssnar jag inte särskilt noga på vad hon har att säga förrän Joy Division kommer på tal. När hon nämner Joy Division, men framför allt när hon börjar sjunga på Love will tear us apart med sin ganska tunna och spröda röst slår hon an min emotionella sträng och jag vaknar till liv igen. När hon därefter fortsätter att sjunga bitar ur, för mig självklara sommarpoplåtar, ler och skrattar vi båda som om vi vore sexton igen. Vi sitter där i parken, ett tag står vi och håller om varandra, tiden går långsamt samtidigt som resten av världen långsamt passerar förbi. Vi ligger tysta i gräset och håller varandras händer. Vi pratar långsamt om popmusik och hur sommaren påverkar våra känslor kring popmusik. Vi njuter av fredagsnatten. Tillsammans.

När natten börjar transformeras till morgon har den milda berusningen alkoholen bidragit med varit försvunnen sedan någon timma och det är dags för oss att skiljas ifrån varandra. Visst funderar jag på om jag ska bjuda med mig damen hem, men tankarna försvinner ganska fort då jag inte vill förstöra detta vackra sommarminne. Istället tackar jag för sällskapet, ger flickan en puss på kinden och vänder mig om för att ta mig hemåt med ett sanslöst leende på läpparna.

Jag kände redan när jag vaknade på fredagsmorgonen att det skulle bli en bra dag. Det blev inte bara en bra dag, utan fantastisk fredag (även om det fina utspelades på lördagen). När vi satt där i “parken” så kändes det hela som om vi var med i en skör liten popsång från England under tidigt 90-tal, kanske var känslan lite i stil med den jag får när jag hör Suedes So Young? En vacker sommarkväll var det i alla fall, och det är p.g.a. möjligheten till dessa möten som jag älskar sommaren. Alla släpper garden lite mer, man är lite gladare, öppnare och bjuder på sig själv lite mer. Samtidigt har jag sedan länge haft en dröm om att sådana här möten och upplevelser endast sker på film eller i andra lite mer urbana delar av europeiska storstäder. Jag tycker att sådana här möten har en lite extra romantisk prägel än sedvanliga kärleksmöten, och jag är glad över att vi inte tog det vidare till ett mer kroppsligt plan. Nu finns det fortfarande något som jag kan drömma om, och drömmar är något som jag gärna låter leva vidare.

Det riktigt pirrar i kroppen när jag tänker tillbaka på det hela och jag måste erkänna att jag förmodligen inte hade känt samma känslor där på gräset i fredags om jag inte låtit popmusiken erövra min iPod tidigare i våras. Popmusiken kan vara fantastisk samtidigt som den kan vara hjärtskärande brutal och ärlig. Precis som kärleken.

Andra bloggar om: Kärlek, Semester, Sommar, Popmusik, Musik, Stadskärlek