Jag förstår mig inte på människor som lyssnar på musik utan att känna, utan att fundera eller utan att hänföras. Jag skulle inte klara av att lyssna på musik utan att få någon form av känslomässig reaktion på det jag hör. Det spelar ingen roll om reaktionen är bra eller dålig så länge musiken får mig att känna mig vid liv. Townes van Zandt lyckas med allt. Det Townes berättar om i ”Waitin’ around to die” får nog den mest hårdkokta människan att mjukna upp och känna gråten i halsen.

När livet känns lite sådär motigt som det kan göra lite då och då så brukar jag plocka fram den här låten och trots att ”Waitin’ around to die” är en otroligt deppig historia så brukar jag rycka upp mig efter en stund. För mig är det här en otroligt sorglig, men vacker sång om hur livet kan vara motigt men att det trots alla motgångar kommer något eller någon som får en att orka med.

Det hörs på sången att Townes levt ett tungt liv. Han har varit såväl pundad som nedsupen (han hade bland annat som en trevlig vana att blanda whiskey och Coca Cola och injicera i armvecket) vilket hörs.

Andra bloggar om: Musik, Country, Känslor, Svärta och Townes Van Zandt