När ett av de populära hårdrocksbanden släpper nytt material brukar det bli uppståndelse bland fansen. De flesta som är med i svängarna vet att de senaste årens återvändande hårdrocksgigant Iron Maiden är aktuell med en ny skiva; A Matter of Life and Death.

Bandet har egentligen inte gjort en enda klockren skiva sedan 1984 års Powerslave. Det finns visserligen hits och bra låtar på de efterföljande skivorna men de lämnar samtidigt otroligt mycket att önska. Jag vet att det finns otroligt många fans som gillar bandets 90-tal och inte uppskattar när man pratar negativt om det. Personligen anser jag att det möjligtvis inte finns fler än fem riktigt bra låtar från No Prayer for the Dying (1990) och Virtual XI (1998). Utöver dessa fem finns det en handfull hyffsade spår och därefter är det mesta ren skit. Kanske beror detta på Adrians och Bruces avhopp från bandet efter Fear of the dark?

Efter att Hammerfall breakade stort och lyfte fram hårdrocken upp på listorna igen så återvände de två förlorade sönerna till bandet och spelade in Brave New World, en skiva som togs emot med pompa och ståt. Därefter har Iron Maiden varit större än någonsin i Sverige och alla tycks ha glömt den där ensamma kvällen på Kåren med Blaze Bayley som frontman. Personligen tycker jag inte att bandets två senaste skivor har varit något speciellt. Då tycker jag att Bruce Dickinson lyckades bra mycket bättre på egenhand med fullträffarna Accidents of Birth och Chemical Wedding (bättre än nästan allting huvudbandet någonsin gjort för övrigt). Det finns dock ett par stunder på Dance of Death som jag tycker är fantastiska; Paschendale är ett exempel och titelspåret ett annat.

Så för att göra en längre historia kort så kan jag säga att jag har hört ett par spår från den kommande Maiden-skivan och jag kan inte påstå att jag blir speciellt exalterad. Däremot måste jag säga att det är otroligt vågat att välja The Reincarnation of Benjamin Breeg som första singel, men jag kan inte tänka mig annat än att valet är en känga mot musikvideoindustrin. Skivan sägs vara en utveckling mot ett mer progressivt Iron Maiden men jag undrar om det är rätt väg att gå? Vad jag vet är i alla fall att Kevin Shirley inte är rätt man att prodda Maiden. Han ska hålla sig till riktiga progressiva hårdrocksband och inte hårdrocksband som är beroende av ett gott sväng.

Men hur det blir med framgången får vi se nästa vecka då skivan släpps i butikerna, men jag kan inte tänka mig annat än att Iron Maiden får ytterligare en succé tack vare den goda fanbase det har. Jag återkommer med en djupare reflektion när jag lyssnat på fullängdaren.

Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Iron Maiden, A matter between life and death, Bruce Dickinson