-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Person- och miljöbeskrivningar
Jag ska hålla en svensklektion i morgon där jag ska arbeta med person- och miljöbeskrivningar. Att skriva fångande beskrivningar är inte alltid så lätt och jag fick tidigare idag reda på att eleverna har jobbat med det ganska mycket men deras progression inom området är väldigt låg. Hur ska man egentligen förklara vad en bra person- eller miljöbeskrivning är?
De flesta anser att en miljöbeskrivning likt Strindbergs inledande fågelperspektiv över Stockholm i Röda Rummet mycket väl kan vara det bästa som har skrivits inom svensk litteratur. Andra, däribland jag, tycker att den är otroligt träig och ointressant. Istället finner jag Émile Zolas miljöbeskrivningar i Therese Raquin som något utav det vackraste jag läst. Det måste vara något i hans naturalistiska och detaljerade dekadens som tilltalar mig på ett alldeles speciellt vis.
När det gäller personbeskrivningar så finns det mycket mer att hämta. En av de mest exotiska karaktärerna inom svensk lyrik är i mina ögon Carl Jonas Love Almqvists androgyna Tintomara ur Drottningens Juvelsmycke. En annan favorit är Dvärgen ur Pär Lagerkvists roman vid samma namn. Kanske är det hans ondska och komplexa personlighet som får mig att fastna så otroligt i hans karaktär. Hur kan man inte fastna för en person som i korthet beskrivs enligt följande:
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina krafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.
Nu återstår frågan; hur ska jag göra för att få eleverna inse vikten av karaktärs- och miljöbeskrivningar? Skall jag tillämpa ett teoretiskt och syntaktiskt tillvägagångssätt (för att de ska förstå vad de skriver) eller skall jag låta eleverna använda sina sinnen för att beskriva sitt klassrum, sitt rum eller en närstående person? För att jag på så sätt ska slippa använda mig av, för gruppen, svåra grammatiska termer. Jag lägger mina pengar på sistnämnda tillvägagångssätt men med rekommendationen om att de ska använda sig av TSR-adverbialens förklarande frågor - när, var och hur - för att få mer levande beskrivningar.
Andra bloggar om: Skrivkunskap, svenska, beskrivningar, Strinberg, Lagerkvist, Zola, litteratur, böcker, språk
To Live Is To Die
Jag kom alldeles nyss ihåg att det i dag är exakt 20 år sedan Metallicas legendariske basist Cliff Burton miste livet i en turnébussolycka utanför lilla Ljungby i Småland. Cliff anses av många kännare vara en av hårdrocksvärldens bästa basister och hans spelstil är väldigt uppskattad bland musiker i genren.
Själv tycker jag att Cliff har bidragit en hel del till Metallicas sound. Bäst är förmodligen det riktigt fräcka bassolot i Anesthesia (Pulling Teeth), introt till For whom the bell tolls eller den fantastiska Orion. Men främst ska Cliff förmodligen tackas för att han tryckte på resterande medlemmar för en mer episk inriktning. För hur hade hårdrocksvärlden egentligen sett ut om vi inte hade haft Ride the lightning eller Master of puppets? Hade jag ens varit hårdrockare utan att Ride the lightning är som vi känner igen den i dag? Jag tror faktiskt inte det eftersom det var just titelspåret som gjorde mig förälskad i vad som i dag är en gigantisk och oigenkännbar best.
Nu på lördag (den 30/9) kommer det att anordnas en minnesceremoni för Metallica-basisten utanför restaurangen där han miste livet. Det kommer dessutom att resas en minnessten utanför Gyllene Rasten för att hedra Cliffs minne samtidigt som det anordnas livespelningar. Mer information om tillställningen finns på Gyllene Rastens hemsida.
Fortsätt att vila i frid Cliff!
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Metallica, Cliff Burton, Minnesceremoni, Död, Orion
Konsten att stiga upp i tid
Jag är verkligen ingen morgonmänniska och det har den senaste veckan varit ett storslaget bevis på. Nu när jag gör min praktik ute i min gamla hemkommun så tar det mig ungefär en timma att ta mig ut till skolan jag är på. Eftersom jag ska befinna mig därute (det ligger ute på “landsbygden”) klockan åtta på morgonen så innebär det att jag får gå upp runt sextiden och det är något jag inte har gjort på väldigt länge. Så det brukar sluta med att jag är uppe alldeles för länge (som nu) och stiger upp klockan sex för att sedan vara trött hela dagen. Inget bra recept för en blivande lärare direkt.
Men igår så lyckades jag faktiskt lägga mig ganska tidigt men istället förstördes dagen av något helt annat. Jag hade glömt stänga av min iPod efter att jag handlat på Willys igår vilket resulterade i att den var helt urladdad i morse och att jag inte hörde någon musik alls mellan 06.20 och 18.30. Tolv timmar och tio minuter utan musik. Det är inte lätt! Någon gång runt halv ett kände jag abstinensen komma smygandes och ett tag var den så enerverande att jag istället satte mig på personalrummet och läste lite ur min kurslitteratur istället. Och det för att koppla av!
Annars så är praktiken riktigt kul. Det känns som att resten av lärarkåren, och inte bara min handledare, äntligen börjar förstå vad det innebär att vara ute på praktik. Folk börjar intressera sig mer och mer för vad det är jag gör ute på skolan vilket gör att man får djupare dialoger med de andra pedagogerna ute på skolorna. Mer än så kan jag egentligen inte säga om det jag upplevt den senaste veckan eftersom jag har tystnadsplikt men en sak är säker och det är att jag vet att jag valt rätt yrke.
Och som en avslutning på det här blogginlägget så vill jag önska lite mörkare väder framöver så att jag kan sätta mig i Keilers Park och titta på de gula löven samtidigt som jag lyssnar på Opeths fantastiska höstmusik. Är det förresten inte dags för dem att byta design på hemsidan snart?
Andra bloggar om: Skola, Praktik, Musik, Opeth, Sömn, Höst
Recension: Q2K
Queensrÿches skiva Q2K brukar tillsammans med Hear In The Now Frontier klassas som bandets allra sämsta. Inte sällan brukar hänvisningar till Iron Maidens Virtual XI och The X Factor göras och därmed används dessa som riktmärken på skivornas kvalitet. Jag håller självklart inte med om jämförelsen trots att de nämnda Queensrÿche-skivorna inte är några höjdare.
Jag tycker nämligen inte att Q2K är riktigt så dålig som många vill få det att verka. Det finns ett par riktigt fina guldkorn på den men även ganska mycket mindre bra material. Jag skulle vilja påstå att skivans första fyra spår är guldkornen jag pratar om och högklassigt material anno “post-Empire”-Queensrÿche. Bäst av dessa fyra spår är One Life och When the Rain Comes; två spår som jag tycker tyder på en starkt disillusionerad man med stora funderingar på livet. Resten av skivans material är inte olyssningsbart som Virtual XI eller The X Factor men inte heller vidare intressant.
Nu har i alla fall Q2K släppts på nytt i en remastrad form tillsammans med två tidigare outgivna låtar samt två nya versioner av gamla låtar. De två nya låtarna följer i samma spår som resten av skivan och är av varierande kvalitet. Den något ostiga balladan Until there was you är helt fantastisk och borde utan problem platsat på skivan. Howl är däremot flera klasser sämre och lämnar mig utan några som helst reaktioner. Inte alltför bra med andra ord.
Huruvida skivan är värd att ha i sin ägo beror på hur stort rÿche-fan man är. För mig som diggar Geoff och resten av gänget så känns det som en obligatorisk del av skivsamlingen. Men de som tycker att gänget gjort sitt så är skivan förmodligen inte något som man behöver prioritera (om man inte vill ha de outgivna låtarna det vill säga). Ni som känner att ni inte har något behov av Q2K kan istället köpa Promised Land eller Empire.
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Queensryche, Q2K, Geoff Tate