I många avseenden så var Start from the dark en viktig skiva både för mig själv och för Europe. För mig var den inte riktigt lika viktig som Joeys första soloskiva A place to call home, men den lämnade djupa känslomässiga spår hos mig. Desto viktigare var den för Europe. Bandet skulle i och med Start from the dark återvända till rockvärlden och det var tvunget att bevisa att det hade något här att göra. Resultatet blev en snabb, hård och relativt tung hårdrocksskiva som var mer svett (tack för det Norum!) än hårspray. Tyvärr insåg inte den stora massan skivans fulla potential utan beklagade över att det inte var en återgång till 1988. Att inte ta bandet till en ny nivå utan att istället spela in en ny ”Final Countdown” hade i mina ögon inneburit ett artistiskt självmord. Samtidigt hade man förmodligen, och förhoppningsvis, blivit ett stort skämt.

Två år och omkring hundra spelningar senare är man nu tillbaka med Secret Society för att bevisa att man fortfarande tillhör rockscenen. Första singeln Always the pretenders har de senaste veckorna florerat omkring på de vanliga promotionkanalerna och den har även tagit sig in på en andra plats på singellistan. Got to have faith som var första singeln från Start from the dark debuterade som #21 och föll ut från listan efter sex veckor. Vad är det så som gör att Always the pretenders kommer så högt upp på listan? Min enkla gissning är att det handlar om den moderna rockproduktionen som glänser på Secret Society samtidigt som det självklart är en riktigt bra rocklåt. Där Start from the dark var något av en ”back to basics”-platta så har man den här gången satsat på att få en mer melodiös och modern ljudbild, vilket man lyckats med på ett exceptionellt vis.

Där förra plattan refererade till fornstora gudar som Thin Lizzy och Deep Purple; två band som medlemmarna vuxit upp med. Den här gången har man sneglat tillbaka på 1990-talet men även samtidens rockscen. Man tagit fasta på hur den moderna hårdrocken låter för att utgå därifrån och modifiera det till ett eget sound. Helt klart är att Joey Tempest har haft mer att säga till om den här gången och det hör vi enklast genom att skivan är mycket mer melodiös än förra skivan. Det till trots går skivan för det mesta i moll, gitarrerna är fortfarande indränkta i svett istället för hårspray och Mics keyboard hörs mycket mer i ljudbilden.

Skivans största problem är dock att det inte finns några lika klockrena låtar som Flames, Hero eller Spirit of the underdog. Inte heller känner jag av texterna lika mycket som på Start from the dark. Däremot håller skivan en mycket högre kvalitetsnivå om man ser till hela skivan. Där låtkvalitén minskade avsevärt efter Wake up call på SFTD är låtarna den här gången utomordentligt starka (med undantag för de trötta A mothers son och Devil sings the blues). Jag skulle nästan vilja påstå att Secret Society är bandets jämnaste skiva sedan exemplariska Wings of Tomorrw och om det hade funnits någon rättvisa i världen skulle bandet bli ihågkomna för den här skivan istället för den de gjorde för tjugo år sedan.

Jag vet att The Final Countdown betyder mycket för många fans världen över, så även för mig då det var den första LP-skivan jag fick. Många har även med all säkerhet hånglat till Carrie eller headbangat till Rock the night, så även jag, men samtidigt så tycker jag inte att den skivan håller måttet längre. Den var kanon 1986 och några år därefter men idag fungerar den bäst som allsångsmaterial för överförfriskade yuppies än som ett varumärke för Europe anno 2006. Europe år 2006 är så mycket mer än urvattnade och söndertjatade radiohits. Till och med bandmedlemmarna själva, eller i alla fall Joey, har insett detta och skriver i magiska Love is not the enemy:

Looking at the brightside walking on sunshine br />
Loving this blue thing want it in my life
The years keep on coming
We headed for venus no sign of life

En hänvisning till en textrad ur superhiten The final countdown och en indikation om att de längre inte är intresserade av att återvända till den tid som flytt. De är därför det enda hårdrocksbandet som lyckats att återförenas med värdighet. Samtidigt som de skapat sig en stark integritet och gett mig en god framtidstro för den melodiösa hårdrocken. De har även visat att man, genom att tro på sig själv, kan göra bra ifrån sig och att man inte behöver följa trender. För endast döda fiskar flyter med strömmen, och Europe är inga döda fiskar.

Secret Society är utan tvekan årets, om inte årtusendets, bästa melodiösa hårdrocksskiva. Den är det eftersom den är ärlig, rak och full av svinbra rocklåtar. Och det trots att jag inte blir lika känslomässigt berörd av den som föregångaren.

Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Europe, Secret Society, Recension