-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Recension: Secret Society
I många avseenden så var Start from the dark en viktig skiva både för mig själv och för Europe. För mig var den inte riktigt lika viktig som Joeys första soloskiva A place to call home, men den lämnade djupa känslomässiga spår hos mig. Desto viktigare var den för Europe. Bandet skulle i och med Start from the dark återvända till rockvärlden och det var tvunget att bevisa att det hade något här att göra. Resultatet blev en snabb, hård och relativt tung hårdrocksskiva som var mer svett (tack för det Norum!) än hårspray. Tyvärr insåg inte den stora massan skivans fulla potential utan beklagade över att det inte var en återgång till 1988. Att inte ta bandet till en ny nivå utan att istället spela in en ny “Final Countdown” hade i mina ögon inneburit ett artistiskt självmord. Samtidigt hade man förmodligen, och förhoppningsvis, blivit ett stort skämt.
Två år och omkring hundra spelningar senare är man nu tillbaka med Secret Society för att bevisa att man fortfarande tillhör rockscenen. Första singeln Always the pretenders har de senaste veckorna florerat omkring på de vanliga promotionkanalerna och den har även tagit sig in på en andra plats på singellistan. Got to have faith som var första singeln från Start from the dark debuterade som #21 och föll ut från listan efter sex veckor. Vad är det så som gör att Always the pretenders kommer så högt upp på listan? Min enkla gissning är att det handlar om den moderna rockproduktionen som glänser på Secret Society samtidigt som det självklart är en riktigt bra rocklåt. Där Start from the dark var något av en “back to basics”-platta så har man den här gången satsat på att få en mer melodiös och modern ljudbild, vilket man lyckats med på ett exceptionellt vis.
Där förra plattan refererade till fornstora gudar som Thin Lizzy och Deep Purple; två band som medlemmarna vuxit upp med. Den här gången har man sneglat tillbaka på 1990-talet men även samtidens rockscen. Man tagit fasta på hur den moderna hårdrocken låter för att utgå därifrån och modifiera det till ett eget sound. Helt klart är att Joey Tempest har haft mer att säga till om den här gången och det hör vi enklast genom att skivan är mycket mer melodiös än förra skivan. Det till trots går skivan för det mesta i moll, gitarrerna är fortfarande indränkta i svett istället för hårspray och Mics keyboard hörs mycket mer i ljudbilden.
Skivans största problem är dock att det inte finns några lika klockrena låtar som Flames, Hero eller Spirit of the underdog. Inte heller känner jag av texterna lika mycket som på Start from the dark. Däremot håller skivan en mycket högre kvalitetsnivå om man ser till hela skivan. Där låtkvalitén minskade avsevärt efter Wake up call på SFTD är låtarna den här gången utomordentligt starka (med undantag för de trötta A mothers son och Devil sings the blues). Jag skulle nästan vilja påstå att Secret Society är bandets jämnaste skiva sedan exemplariska Wings of Tomorrw och om det hade funnits någon rättvisa i världen skulle bandet bli ihågkomna för den här skivan istället för den de gjorde för tjugo år sedan.
Jag vet att The Final Countdown betyder mycket för många fans världen över, så även för mig då det var den första LP-skivan jag fick. Många har även med all säkerhet hånglat till Carrie eller headbangat till Rock the night, så även jag, men samtidigt så tycker jag inte att den skivan håller måttet längre. Den var kanon 1986 och några år därefter men idag fungerar den bäst som allsångsmaterial för överförfriskade yuppies än som ett varumärke för Europe anno 2006. Europe år 2006 är så mycket mer än urvattnade och söndertjatade radiohits. Till och med bandmedlemmarna själva, eller i alla fall Joey, har insett detta och skriver i magiska Love is not the enemy:
Looking at the brightside walking on sunshine br />
Loving this blue thing want it in my life
The years keep on coming
We headed for venus no sign of life
En hänvisning till en textrad ur superhiten The final countdown och en indikation om att de längre inte är intresserade av att återvända till den tid som flytt. De är därför det enda hårdrocksbandet som lyckats att återförenas med värdighet. Samtidigt som de skapat sig en stark integritet och gett mig en god framtidstro för den melodiösa hårdrocken. De har även visat att man, genom att tro på sig själv, kan göra bra ifrån sig och att man inte behöver följa trender. För endast döda fiskar flyter med strömmen, och Europe är inga döda fiskar.
Secret Society är utan tvekan årets, om inte årtusendets, bästa melodiösa hårdrocksskiva. Den är det eftersom den är ärlig, rak och full av svinbra rocklåtar. Och det trots att jag inte blir lika känslomässigt berörd av den som föregångaren.
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Europe, Secret Society, Recension
Heaven and hell
Enligt Blabbermouth så verkar det som att den länge omtalade återföreningen av Black Sabbath med Ronnie James Dio på sång kommer att återförenas under namnet Heaven and hell. Dock kommer inte Vinny Appice (som spelar på Heaven and hell och Mob rules) att ingå i det nya bandet utan det är Bill Ward som ska spela trummor.
A representative for BLACK SABBATH guitarist Tony Iommi has confirmed that the highly anticipated and much-rumored reunion of Iommi, Ronnie James Dio, Geezer Butler, and Bill Ward appears to be shaping up and taking a new form. After various promoters have approached the former SABBATH bandmates’ respective representatives, the guys have started taking all of this very seriously, as they have aparently wanted to reunite for some time now. It looks as if the new shape may be that of HEAVEN AND HELL — that is the moniker that the band is likely to use on their new venture. If all goes well, HEAVEN AND HELL should be hitting the road in early 2007.
- Blabbermouth.net
Det här är verkligen något som man som hårdrocksfantast måste se och jag hoppas att bandet tar sig till Sverige för ett par konserter. Synd bara att vi inte har någon riktigt bra konsertlokal i Sverige, men Scandinavium passar nog bra för detta supergäng. Tillsammans med Dio spelade Black Sabbath in två klassiska skivor - Heaven and hell och Mob Rules - som mycket väl kan räknas in bland de stora skivorna i Black Sabbaths skivkatalog. Efter dessa två skivor hoppade Dio av för att starta sitt välkända soloband Dio och som en trogen hund följde Appice med honom. Ronnie James och Vinny Appice återförenades med Black Sabbath 1990 för att släppa Dehumanizer, en något underskattade Black Sabbath-skiva in min bok.
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Black Sabbath, Dio, Heaven And Hell
Wii (glädjeyttring, inte konsollen)
De senaste veckorna har jag inte haft tid för något annat än att vara på praktik, sova, äta, läsa och surfa på ebay. Den sistnämnda aktiviteten har resulterat i att jag har införskaffat mig en hel del nya skivor och vinyler med lite olika artister som för mig är intressanta. Den här gången har fokus helt klart legat på att få en komplett Martin Grech-samling och de få Fish-singlar jag fortfarande saknar. Som det verkar nu så är min Martin Grech-samling nu komplett så när som på Rest In Peace EP, ett släpp som jag inte kan hitta någonstans.
Utöver Grech och Fish så finns det en hel del annat mysigt i högen med cd-skivor. Några av de andra skivorna är Kenta “Guldkorn”, Audioslave “Revelations”, Deep Purple “In Rock - 25th Anniversary Edition”, Darkness-singeln “Girlfriend” och en limiterad version av Queensrÿches singel “I am i” med tillhörande idolkort och 3d-glasögon.
Det här med att samla på skivor är något som verkar vara sällsynt i dag. Men jag är av den gamla skolan som vill ha den fysiska förpackningen i min hand och inte en digital datafil på hårddisken. Kanske är det därför jag ännu inte provat att köpa digitala musikfiler, men det känns lite sterilt att köpa digitala musikfiler. Det är ingen upplevelse i att köpa musikfiler. Å andra sidan är det ungefär lika tråkigt att handla via ebay, men fördelen här är att man får hem en fysisk produkt. Bäst och roligast är det att gå omkring i Göteborg och leta efter vinyler i de olika skivbörsarna som finns i stan. Jag brukar oftast bara handla vinyler när jag är ute på stan och letar skivor och detta av den enda anledningen att vinylerna tar så mycket stryk när de fraktas av vårdslösa postanställda.
Och ja, jag måste visa er vad mer jag fick från CDON idag.
Jag förstår mig inte riktigt på omslaget trots att grabbarna sa att man skulle förstå sig på konceptet när man hade skivan i sin hand. Snyggt är det dock och rent designmässigt är Secret Society bandets snyggaste skiva. Däremot gillar jag inte riktigt det att man har valt att frångå sin klassiska logotyp. Visserligen passar den nya logotypen bättre i designkonceptet men jag är lite bångstyrig när det gäller ändringar av klassiska logotyper. Klassiska logotyper är helt enkelt stora varumärken.
Andra bloggar om: Musik, Skivsamling, Fish, Martin Grech, Europe, Skivbörsar
Förhandslyssna på Paul Stanleys nya
Som jag nämnde i går så släpper Kiss-legendaren Paul Stanley en ny soloskiva i dagarna (förmodligen i morgon, onsdagar brukar vara skivreleasedagar i Sverige). Nu har AOL Music ordnat upp med en fullständig förhandslyssning av Stanleys skiva Live to Win. Observera dock att det behövs ett ActiveX-plugin för att kunna köra deras spelare. Så för att inte förstöra er firefoxinstallation med IE-skräp så är det bäst att ni öppnar länken i just IE.
Bulletproof är som det ser ut just nu min favoritlåt på skivan, men hela plattan är som jag skrev i går förvånandsvärt bra.
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Paul Stanley, Live to win, Förhandslyssna, Bulletproof