-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
A trip down memory lane
Blizzard är en av de klassiska speltillverkarna med spelserier som Warcraft, Starcraft och Diablo bakom sig. Det i dag mest framgångsrika spelet från Blizzard Entertainment är utan tvekan World of Warcraft. Innan världen Warcraft blev ett MMORPG så kunde vi ta del av den världen genom strategispelet Warcraft. Det allra första spelet i Warcraft-serien, Warcraft: Orcs & Humans, släpptes 1994 till PC. Två år tidigare hade en annan klassisk spelstudio, Westwood Studios, haft enorma framgångar med Dune II: Battle for Arrakis, för att 1995 släppa Command & Conquer: Tiberian Dawn. Samma år släppte Blizzard Warcraft II: Tides of Darkness, den första uppflöjaren i Warcraft-serien.
Jag har en ganska god relation till de tidiga RTS-spelen (Real-Time Strategy) och föredrar helt klart Blizzards Warcraft-serie framför Starcraft och Westwoods Command & Conquer-serie. Även om jag föredrar Warcraft-spelen framför de andra så är inte det några direkt dåliga spelserier, ibland är det faktiskt ganska skönt att slå sig ner med Command & Conquer-serien och samordna krigsföring med något mer verkliga enheter.
Anledningen med den här bloggposten var egentligen inte att ta det här steget längs minnenas allé utan jag ville göra lite smygreklam för ett otroligt beroendeframkallande flashspel baserat på Tower Defense i Warcraft 3: Reign of Chaos och Warcraft 3: Frozen Throne. Spelet handlar helt enkelt om att försvara sig mot olika monster med enbart torn. Spelet heter Flash Element TD och är, som sagt, fruktansvärt beroendeframkallande (helt i tradtition med de flesta RTS-spel).
Jag har inte klarat spelet men har nått sista nivån (level 39) och totalt fått ~4800 poäng. Inte i närheten av leaderboarden alltså. Hur går det för er?
Andra bloggar om: Spel, Warcraft, RTS, Tower Defense, Flash Element TD
Anti…
… heter den låt som läckt från Mayhems kommande platta Ordo Ab Chao. För de mindre kunniga är Mayhem det onda hårdrocksbandet som figurerade på tidningslöpen i somras efter det att Attila Csihar burit något som liknande en grishuvudsmössa på Gates of Metal. För oss som har koll på den ondare kulturen är Mayhem det band som stod längst fram på frontlinjen mot det kristna etablissemanget under tidigt 90-tal. Legendariskt, fantastiskt och stilbildande är tre ord som ofta nämns i samband med Mayhem, samtidigt som bandet i vissa kretsar klandras som att vara alldeles för effektsökande och morbidt. Den som vill läsa på sin Mayhem-historik kan läsa Wikipedias artikel om bandet, vilken är en ganska utförlig artikel om dess historia.
Men tillbaka till Anti, det nyligen läckta spåret från bandets nya skiva Ordo Ab Chao. Det är en väldigt ond bit som på ett grymt sätt ger en bra bild av var bandet står i dag. Man skulle kunna säga att det är en blandning av old school och nya Mayhem, framför allt är den riktigt onda känslan tillbaka hos bandet samtidigt som produktionen är riktigt dov och rå. Framför allt gillar jag hur Attila får briljera med sin mörka och sataniska röst (omkring 3:05 in i låten) för att sedan leverera något av det ondaste stycke musik jag hört från Mayhem sedan Cursed in Eternity.
Den som vill lyssna på Anti kan ladda ner den här.
Andra bloggar om: Musik, black metal, hårdrock, mayhem, anti, ordo ab chao, ondska
The Return
Det var ett tag sedan jag skrev något och då utlovade jag ett gäng listor om musikåret 2006. Jag har försökt att samla ihop en lista över de bästa låtarna från förra året, men det har inte gått speciellt bra. Det har helt enkelt varit förbannat svårt att samla 15 låtar och organsiera dessa efter olika parametrar som förtäljer hur bra de egentligen är. Jag satt i förra veckan och försökte få ihop en sådan lista, men efter att ha gått genom allting som släpptes förra året så fick jag till slut beslutsångest och gick ut på krogen istället. För att inte supa sönder mig så kommer det inte att bli någon sådan lista istället, koncentrerar jag mig på en mycket enklare lista, nämligen förra årets fem bästa skivor. Det kommer inte att bli en enkel upprepning av titlar utan något mer ingående recensioner av de skivor som förtjänar uppmärksammas. Mer om det under veckan som kommer, då jag även kommer att publicera skivan som hamnade på plats nummer fem.
Annars så kan jag säga att 2007 kommer att bli ett fantastiskt konsertår. Redan nu kan jag avslöja att jag kommer att befinna mig på Trägårn den 1 april då Celtic Frost och Watain skall föra in Göteborg i ett sataniskt mörker tillsammans med det något mindre onda Kreator. Frågan är om det kommer att finnas kvar något av Göteborg för Shooter Jennings att demolera med sin stenhårda country när han spelar på Pustervik den 2 maj. En sak är dock säker, och det är att jag måste se Andrew Bird på samma ställe när han kommer hit den 24 mars innan något av de andra banden förstör staden. Och som om alla spelningar under våren inte vore nog så kommer det annordnas en helt ny tvådagarsfestival i Slottsskogen den 10-11 augusti. Samtidigt ryktas det om att Arcade Fire ska spela, vilket helt klart är intressant.
Nu ska jag ta och äta lite av mitt nybakade bröd. Dagens ord: datapostadress.
Musikåret 2006
2006 passerade förbi väldigt fort, lite väl fort kan man tycka så här i efterhand. MySpace revolutionerade musikkonsumtionen och brittiska Lily Allen blev således årets MySpace-hype. Frågan är om hon kommer att vara lika aktuell när hon släpper sin uppföljare, eller om hon känns lika “out-of-date” som Arctic Monkeys gjorde den gångna sommaren? Ni vet det där bandet som hajpades något så otroligt redan sommaren 2005 och släppte sin debutskiva i januari ‘06 för att bokas till sommarens alla stora festivaler men som kändes otroligt blasé redan i april. Nu var inte Arctic Monkeys speciellt dåliga utan bidrog med årets kanske finaste poplåt Mardy Bum.
Bristen på bra hårdrock i början av året gjorde att jag fann mig famla bakåt i tiden och andra genres, det blev väldigt mycket pop, reggae och hip hop i början av året och då framför allt under sommaren. Jag kommer ihåg den där fina vårdagen i maj då jag av någon konstig anledning förälskade mig i Håkan Hellströms första skiva. Känn ingen sorg för mig Göteborg bjöd på exakt det jag var i behov av just den där vårdagen i maj: tröst. Samtidigt återvände jag till Suede vars självbetitlade bjöd på otroligt mycket kärlek för många år sedan. Det är utan tvekan den skiva som spelats mest på min iPod i år och en stor anledning till det är alla promenader och stunder jag haft i Keillers Park. Utöver Suede så är det nog Joy Divisions fantastiska låt Love will tear us apart som spelats flest gånger på iPoden tillsammans med bland annat Broder Daniels No time for us och nämnda Hellströms Nu kan du få mig så lätt. Som ni märker så är 2006 året som jag blev emo och spenderade året med att finna forna giganter istället för att hänga med samtiden.
Dock släpptes det två hårdrocksvax under våren som kom att spela en stor roll för den kommande hösten: Armada och Ad Majorem Sathanas Gloriam. Steget från Håkan Hellström och Suede till norska svartmetall är egentligen inte så tokigt som det verkar: det finns nyanser i musiken som både tröstar, påverkar och fixar själen. Just Gorgoroths Ad Majorem Sathanas Gloriam är den skiva från 2006 som fått mig att känna mest, även om det ibland känts riktigt obehagligt. Det känns lite som att det är black metal (framför allt den från Norge) som stått för de bästa hårdrocksplattorna det här året: den redan nämnda Armada från Keep of Kalessin, Carpathian Forests Fuck you all, Satyricons Now, Diabolical, Xasthurs Subliminal Genocide och ett par plattor till.
2006 har inte varit något riktigt stort hårdrocksår för min del. Ytterst få band har känts relevanta men de som gjort det har verkligen markerat att det är band att räkna med. Jag tror inte att det finns många band som albumdebuterat post-2000 som jag tycker är riktigt fantastiska, de enda jag kommer att tänka på är Mastodon, Cult of Luna och Khoma. Blood Mountain som Mastodon släppte i år har verkligen inte spelats lika mycket som föregångaren Leviathan, men det är fortfarande en svinbra platta. Khomas The Second Wave kan mycket väl vara det vackraste jag lyssnat på i höst och Cult of Lunas Somewhere Along the Highway ståtade med årets vackraste låttitel: Finland. Egentligen borde The Haunteds The Dead Eye berört mig mer än vad den gjorde. Förmodligen berördes jag mer av den personliga och gripande intervjun med Dolving i Close-Up, än av skivan.
Vad gäller nya förmågor det här året så har jag bara fastnat för två, otroligt nog hårdrocksband dessutom: Memfis och Enter the Hunt. Där Memfis låter som en blandning av Opeth och Burst är Enter the Hunt lite mer svårdefinierat. Förmodligen är det de knäppa trumtakterna i en blandning av Linders speciella sångstil som är en anledning till att bandet hajpats sönder och samman det senaste året. Men vad vet jag, bra som fan är det i alla fall (om än något tröttsamt efter för många varv). Inte var det bara hårdrocken som bidrog med nya intressanta namn utan jag lyssnade väldigt ofta på post-rock sent om nätterna och då främst på fantastiska Explosions in the sky och God Is An Astronaut. Förstnämnda bandet debuterade visserligen redan år 2000, men det var för mig en ny bekantskap.
Mycket svenska artister har det varit i år men det är inte bara Håkan Hellström, Memfis och Enter the hunt som jag spelat utan jag har även gjort en resa ungefär 30 år tillbaka i tiden och funnit Dan Berglund tillsammans med annan svensk progg. Förutom herr Berglund är det två andra svenska herrar jag fastnat för: Lars Demian och Caj Karlsson, varav sistnämnde släppte en skiva i slutet av året. I och med riksdagsvalet så har jag helt enkelt spelat en hel del musik med politisk agenda, frågan är om den borgerliga segern kommer att resultera i någon bra punk under året? Jag hoppas på det.
Ja, ungefär så har mitt 2006 sett ut ur ett musikperspektiv. Jag har inte tagit med allting som kommit i min väg men det som lämnade spår finns med och det är det som är det viktigaste. Ni som gillar listor ska inte misströsta, så snart jag lämnat in mitt examensarbete (på tisdag) så kommer jag att publicera listor över årets femton bästa låtar och någon dag efter det så kommer det en lista med årets fem bästa skivor.