2006 passerade förbi väldigt fort, lite väl fort kan man tycka så här i efterhand. MySpace revolutionerade musikkonsumtionen och brittiska Lily Allen blev således årets MySpace-hype. Frågan är om hon kommer att vara lika aktuell när hon släpper sin uppföljare, eller om hon känns lika ”out-of-date” som Arctic Monkeys gjorde den gångna sommaren? Ni vet det där bandet som hajpades något så otroligt redan sommaren 2005 och släppte sin debutskiva i januari ’06 för att bokas till sommarens alla stora festivaler men som kändes otroligt blasé redan i april. Nu var inte Arctic Monkeys speciellt dåliga utan bidrog med årets kanske finaste poplåt Mardy Bum.

Bristen på bra hårdrock i början av året gjorde att jag fann mig famla bakåt i tiden och andra genres, det blev väldigt mycket pop, reggae och hip hop i början av året och då framför allt under sommaren. Jag kommer ihåg den där fina vårdagen i maj då jag av någon konstig anledning förälskade mig i Håkan Hellströms första skiva. Känn ingen sorg för mig Göteborg bjöd på exakt det jag var i behov av just den där vårdagen i maj: tröst. Samtidigt återvände jag till Suede vars självbetitlade bjöd på otroligt mycket kärlek för många år sedan. Det är utan tvekan den skiva som spelats mest på min iPod i år och en stor anledning till det är alla promenader och stunder jag haft i Keillers Park. Utöver Suede så är det nog Joy Divisions fantastiska låt Love will tear us apart som spelats flest gånger på iPoden tillsammans med bland annat Broder Daniels No time for us och nämnda Hellströms Nu kan du få mig så lätt. Som ni märker så är 2006 året som jag blev emo och spenderade året med att finna forna giganter istället för att hänga med samtiden.

Dock släpptes det två hårdrocksvax under våren som kom att spela en stor roll för den kommande hösten: Armada och Ad Majorem Sathanas Gloriam. Steget från Håkan Hellström och Suede till norska svartmetall är egentligen inte så tokigt som det verkar: det finns nyanser i musiken som både tröstar, påverkar och fixar själen. Just Gorgoroths Ad Majorem Sathanas Gloriam är den skiva från 2006 som fått mig att känna mest, även om det ibland känts riktigt obehagligt. Det känns lite som att det är black metal (framför allt den från Norge) som stått för de bästa hårdrocksplattorna det här året: den redan nämnda Armada från Keep of Kalessin, Carpathian Forests Fuck you all, Satyricons Now, Diabolical, Xasthurs Subliminal Genocide och ett par plattor till.

2006 har inte varit något riktigt stort hårdrocksår för min del. Ytterst få band har känts relevanta men de som gjort det har verkligen markerat att det är band att räkna med. Jag tror inte att det finns många band som albumdebuterat post-2000 som jag tycker är riktigt fantastiska, de enda jag kommer att tänka på är Mastodon, Cult of Luna och Khoma. Blood Mountain som Mastodon släppte i år har verkligen inte spelats lika mycket som föregångaren Leviathan, men det är fortfarande en svinbra platta. Khomas The Second Wave kan mycket väl vara det vackraste jag lyssnat på i höst och Cult of Lunas Somewhere Along the Highway ståtade med årets vackraste låttitel: Finland. Egentligen borde The Haunteds The Dead Eye berört mig mer än vad den gjorde. Förmodligen berördes jag mer av den personliga och gripande intervjun med Dolving i Close-Up, än av skivan.

Vad gäller nya förmågor det här året så har jag bara fastnat för två, otroligt nog hårdrocksband dessutom: Memfis och Enter the Hunt. Där Memfis låter som en blandning av Opeth och Burst är Enter the Hunt lite mer svårdefinierat. Förmodligen är det de knäppa trumtakterna i en blandning av Linders speciella sångstil som är en anledning till att bandet hajpats sönder och samman det senaste året. Men vad vet jag, bra som fan är det i alla fall (om än något tröttsamt efter för många varv). Inte var det bara hårdrocken som bidrog med nya intressanta namn utan jag lyssnade väldigt ofta på post-rock sent om nätterna och då främst på fantastiska Explosions in the sky och God Is An Astronaut. Förstnämnda bandet debuterade visserligen redan år 2000, men det var för mig en ny bekantskap.

Mycket svenska artister har det varit i år men det är inte bara Håkan Hellström, Memfis och Enter the hunt som jag spelat utan jag har även gjort en resa ungefär 30 år tillbaka i tiden och funnit Dan Berglund tillsammans med annan svensk progg. Förutom herr Berglund är det två andra svenska herrar jag fastnat för: Lars Demian och Caj Karlsson, varav sistnämnde släppte en skiva i slutet av året. I och med riksdagsvalet så har jag helt enkelt spelat en hel del musik med politisk agenda, frågan är om den borgerliga segern kommer att resultera i någon bra punk under året? Jag hoppas på det.

Ja, ungefär så har mitt 2006 sett ut ur ett musikperspektiv. Jag har inte tagit med allting som kommit i min väg men det som lämnade spår finns med och det är det som är det viktigaste. Ni som gillar listor ska inte misströsta, så snart jag lämnat in mitt examensarbete (på tisdag) så kommer jag att publicera listor över årets femton bästa låtar och någon dag efter det så kommer det en lista med årets fem bästa skivor.

Andra bloggar om: Musik och 2006