-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
The Devil Cried
I en krönika från den 20:e februari skriver Fredrik Strage om hur han är “nervgasad av nostalgin” som råder i musikvärlden i dag. I artikeln talar han om Mojo, Uncut och Hultsfredsfestivalen. Konstigt nog nämner han inte nostalgifestivalen #1, Sweden Rock Festival, men det beror väl på att han försöker bilda sig lite hårdrockskredd. Årets upplaga av festivalen får tiotusentals rockkonsumenter att utveckla Cotards syndrom och yttra följande ord: “Aerosmith, Heaven and Hell, Meat Loaf (!), REO Speedwagon och Motörhead är inget vidare men det kan vara kul att ha sett dem live.”
Sweden Rock Festival är nostalgins högborg, i hela världen. Ingen annan plats på jorden symboliserar nostalgi och övervintrighet på ett lika mossigt sätt som Sweden Rock Festival. Vad är det i ölen som serveras på festivalen som får folk att godta denna blasfemi? Var är återväxten inom hårdrocken? Var är black metal-banden, de enda banden som (för tillfället) kan utveckla sig på ett artistiskt och värdigt sätt? Var är dödsmetallbanden? Är legendarerna inom dessa scener fortfarande för unga? Vi såg visserligen Venom där förra året, betyder det att Morbid Angel inte syns i Norje förrän om fem år? Eller är det bara som så att det är marknadskrafterna som styr hur mossig årets upplaga blir?
Nu är det inte min mening att sänka SRF till den dunkla havsbottnen, men det är något som stinker. Att festivalen i folkmun kallas “Gubbrocksfestivalen” är inte något som arrangörerna egentligen kan beskyllas för, utan det handlar egentligen om hur stagnerad hårdrocksmarknaden av i dag är. Hårdrockskonsumenten är en nostalgiker och svettstanken (eller den ölkonsumtion) som råder på SRF fungerar för den gemene besökaren likt en Madeleinekaka för Marcel Proust. Med hjälp av antingen svettstanken eller ölen är festivalbesökaren tillbaka i en förgången tid där ifrågasättandet inte existerar. För många av besökarna är det minnena som är det centrala, precis som för Proust, men för de flesta är det väl egentligen ett slag av Cotards syndrom.
Tyvärr är ingen säker från detta helvete. Jag vet att jag drabbas av eländet när jag hör saker som detta eller får nys om att Testament ska spela på Musikens Hus i Göteborg.
[...]
“Dr Cotard. Söker dr Cotard.”
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, SRF, Festival, Cotards syndrom, Fredrik Strage
Jag är en dålig människa
Det var tänkt att det skulle vara en vit helg denna helgen eftersom jag fortfarande har en hel del studiematerial att plöja. Men så blir det självklart inte. Jag klarade hålla mig inne i gårkväll, men inomhus en hel helg verkar inte fungera för mig. Trots att jag hatar att vara bakfull på söndagar. Nu är det iofs ytterst sällan jag blir bakfull, men skall jag göra en bedömning i förväg så lär väl oturen jag far med just nu göra sitt och sänka mig totalt i morgon.
Trots att det “släppts” en hel del fina skivor det senaste så börjar jag ändå gräva bakåt i tiden. Masterplans nya “MKII” fick mig att återvända till den enda bra power metal-releasen efter 2000, första Avantasia-skivan. Jag kommer ihåg hur hela SRM-redaktionen blev eld och lågor när den skivan anlände och ingen, verkligen ingen, kunde sluta prata om hur fantastisk Kiske var. Det var i och för sig även Avantasias Metal Opera Part I som fick hela den melodiösa hårdrocksvärlden att återigen lyfta upp Kiske på en gigantisk piedestal, vilken han sedermera föll ner i från 2003 (Supared). Nu verkar det istället vara som så att Kiske (skäms på dig om du inte kan hans hårdrockshistoria), Kai Hansen (Gamma Ray, ex-Helloween) och Roland Grapow (Masterplan, ex-Helloween) bestämt sig för ett projekt, som inte får vara alldeles för “negativt” (källa).
För att återgå till Avantasia så är det på något sätt skrämmande hur väl man kan låtarna trots att man inte lyssnat på skivan på flera år. Reach out for the light satt som en smäck och lufttrummorna smattrad, likaså den falska allsången. Bäst var det dock när det var dags för Breaking Free då det visade sig att jag kunde hela texten i huvudet, utan några direkta misstag. Sådant här skrämmer mig. Verkligen. Jag har rejäla svårigheter med att memorera olika litteraturteoretiska flöden genom europa under de senaste hundra åren, men en sketen text från en låt som jag inte lyssnat på sedan 2004 sitter som klister. Vad är det för fel på mig?
Nåja, jag sitter i alla här framför datorn och skriver detta inlägg för att få tiden att gå samtidigt som jag lyssnar på King Diamonds magnum opus Abigail. Emellanåt hajjar jag till och kollar bakom ryggen för att se vem det är som står bakom axeln och flinar, men det står aldrig någon där. Nej, Abigail är väl inte direkt en platta man ska slänga på när det är dags att festa trots att det är otroligt bra skiva. Den ger en kalla kårar.
Nej, nu är det dags att dra på sig skorna och fluffa till håret så att man inte missar bussen och tvingas vänta en halvtimma extra.
Jag är dock fortfarande en dålig människa som inte stannar hemma.
Snö och svartmetall på akademiska grunder
Hade egentligen ett möte tidigt i morse men som tur var hann jag boka om det under gårdagseftermiddagen. Annars hade utan tvekan varit en av de där tröttsamma människorna som utan någon anledning svär och förbannar snön som under natten belägrat och lamslagit Göteborg. Men värre blir det tydligen under natten. Jag måste nog påstå att snövädret kommer i precis rätt tid eftersom jag inte har något annat för mig än att läsa den kurslitteratur som ingår i den populärlitterärakurs jag just nu läser. Massvis med té, min favoritläseposition på sängen och med färdiglagad mat i kylen innebär att jag inte har något egentligt behov av att lämna lägenheten förrän på fredag.
Hade jag inte haft en så intensiv period av studier just nu så jag hade bara irriterat mig över snön och ödslat energi på något som jag inte har någon möjlighet att påverka. Så snön kom lägligt kan man säga.
Annars är årets black metal-hype Watain det enda jag lyssnar på i musikväg när jag inte begraver mig i kurslitteraturen. När jag läser är det post-rock och Explosions in the sky som gäller, på lagom låg ljudnivå så klart. Samtidigt borde det vara dags för Shining att släppa sitt femte album V - Halmstad, det behövs lite fler förargelseväckande black metal-band innan Dimmu Borgir-anhanget tar över hela scenen. Även om Watain inte låter sin agenda lysa igenom i musiken så är de ett band som behövs. Precis som det legendariska Dissection behövdes under början av 90-talet.
Andra bloggar om: Snö, black metal, watain, shining, studier
Recension: En saga om en sten
När jag i början av januari fick Karin Ströms debutfullängdare i brevlådan visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Visst, jag hade lyssnat på några av de ljudklipp som finns för nedladdning på hennes hemsida, men någon större koll än så hade jag inte. Att hon författat två romaner hade jag ingen aning om och ungefär lika ovetande var jag om hennes andra skribentåtaganden. Samtidigt har ju synt egentligen inte varit något för mig, jag kallade mig trots allt hårdrockare i tonåren.
Å andra sidan är jag i dag äldre och jag är inte längre lika reaktionär i mitt val av vilken musik som är bra för mig att lyssna på. Så när jag väl fick tid att lyssna på En saga om en sten så blev jag mest betagen av den sköra och kärleksfulla röst som Karin innehar. Vilken å sin sida skapar en ganska frän kontrast mot den gråa och kalla ljudbilden. Det är också denna kontrast som gjort att jag tagit med mig Karin på mina kvällspromenader ute på vintergråa Hisingen, ett alldeles perfekt soundtrack för de mer centrala delarna av ön. Det är inte bara kopplingen mellan det lågmälda elektroniska på En saga om en sten och Hisingen som gör skivan så personlig för mig, utan även vissa av texterna får mig att återvända till relationer som jag lämnat. I vissa fall utan att bearbeta dem i efterhand.
Att lyssna på och samtidigt läsa En saga om en sten får mig att återvända till det som för länge sedan passerat och att tänka på det som gjordes. Den får mig att förstå besluten och att inse att det inte var enkelt samtidigt som det faktiskt var tvunget att göras. Dess lyrik får mig att sätta ord (och i vissa fall förstärka dem) på det jag känt. Framför allt är det tre spår som sätter djupa spår i mig - En saknad lika häftig, Psykos och framför allt det starka titelspåret En saga om en sten. Mina absoluta favorittextrader är hämtade ur Psykos och lyder:
“jag brann av ömhet och förtvivlan
en åtrå skruvas åt i frustration att inte nå en sluten själ
och jag stred emot min tvivlan
om du fanns nånstans inunder
eller bara dolde tomhet väldigt väl”
Hela skivan är full av fantastiska formuleringar och vackra textrader. Det är alla dessa rader som skänker tröst och gör den här skivan till vad den är - för mig. Något objektivt tyckande om den här skivan kan jag inte åstadkomma men jag har läst att skivan låter som tidiga Eva Dahlgren. Det är dock inte något som jag kan uttrycka mig om då jag aldrig hört Eva Dahlgrens musik. I ett försök att vara lite objektiv får mig att återvända till vad jag sa om Death Cab for Cuties Plans - “det känns som dussinindie”. Men det finns en igenkänningsfaktor i lyriken som skänker tröst och självspegling. Det är uppkomsten av dessa känslor som gör En saga om en sten till en alldeles speciell upplevelse. Karins sångröst är en annan anledning till detsamma.
Andra bloggar om: Musik, Karin ström, en saga om en sten, kärlek, recension