När jag i början av januari fick Karin Ströms debutfullängdare i brevlådan visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Visst, jag hade lyssnat på några av de ljudklipp som finns för nedladdning på hennes hemsida, men någon större koll än så hade jag inte. Att hon författat två romaner hade jag ingen aning om och ungefär lika ovetande var jag om hennes andra skribentåtaganden. Samtidigt har ju synt egentligen inte varit något för mig, jag kallade mig trots allt hårdrockare i tonåren.

Å andra sidan är jag i dag äldre och jag är inte längre lika reaktionär i mitt val av vilken musik som är bra för mig att lyssna på. Så när jag väl fick tid att lyssna på En saga om en sten så blev jag mest betagen av den sköra och kärleksfulla röst som Karin innehar. Vilken å sin sida skapar en ganska frän kontrast mot den gråa och kalla ljudbilden. Det är också denna kontrast som gjort att jag tagit med mig Karin på mina kvällspromenader ute på vintergråa Hisingen, ett alldeles perfekt soundtrack för de mer centrala delarna av ön. Det är inte bara kopplingen mellan det lågmälda elektroniska på En saga om en sten och Hisingen som gör skivan så personlig för mig, utan även vissa av texterna får mig att återvända till relationer som jag lämnat. I vissa fall utan att bearbeta dem i efterhand.

Att lyssna på och samtidigt läsa En saga om en sten får mig att återvända till det som för länge sedan passerat och att tänka på det som gjordes. Den får mig att förstå besluten och att inse att det inte var enkelt samtidigt som det faktiskt var tvunget att göras. Dess lyrik får mig att sätta ord (och i vissa fall förstärka dem) på det jag känt. Framför allt är det tre spår som sätter djupa spår i mig – En saknad lika häftig, Psykos och framför allt det starka titelspåret En saga om en sten. Mina absoluta favorittextrader är hämtade ur Psykos och lyder:

”jag brann av ömhet och förtvivlan
en åtrå skruvas åt i frustration att inte nå en sluten själ
och jag stred emot min tvivlan
om du fanns nånstans inunder
eller bara dolde tomhet väldigt väl”

Hela skivan är full av fantastiska formuleringar och vackra textrader. Det är alla dessa rader som skänker tröst och gör den här skivan till vad den är – för mig. Något objektivt tyckande om den här skivan kan jag inte åstadkomma men jag har läst att skivan låter som tidiga Eva Dahlgren. Det är dock inte något som jag kan uttrycka mig om då jag aldrig hört Eva Dahlgrens musik. I ett försök att vara lite objektiv får mig att återvända till vad jag sa om Death Cab for Cuties Plans – ”det känns som dussinindie”. Men det finns en igenkänningsfaktor i lyriken som skänker tröst och självspegling. Det är uppkomsten av dessa känslor som gör En saga om en sten till en alldeles speciell upplevelse. Karins sångröst är en annan anledning till detsamma.

Andra bloggar om: Musik, Karin ström, en saga om en sten, kärlek, recension