Det var tänkt att det skulle vara en vit helg denna helgen eftersom jag fortfarande har en hel del studiematerial att plöja. Men så blir det självklart inte. Jag klarade hålla mig inne i gårkväll, men inomhus en hel helg verkar inte fungera för mig. Trots att jag hatar att vara bakfull på söndagar. Nu är det iofs ytterst sällan jag blir bakfull, men skall jag göra en bedömning i förväg så lär väl oturen jag far med just nu göra sitt och sänka mig totalt i morgon.

Trots att det ”släppts” en hel del fina skivor det senaste så börjar jag ändå gräva bakåt i tiden. Masterplans nya ”MKII” fick mig att återvända till den enda bra power metal-releasen efter 2000, första Avantasia-skivan. Jag kommer ihåg hur hela SRM-redaktionen blev eld och lågor när den skivan anlände och ingen, verkligen ingen, kunde sluta prata om hur fantastisk Kiske var. Det var i och för sig även Avantasias Metal Opera Part I som fick hela den melodiösa hårdrocksvärlden att återigen lyfta upp Kiske på en gigantisk piedestal, vilken han sedermera föll ner i från 2003 (Supared). Nu verkar det istället vara som så att Kiske (skäms på dig om du inte kan hans hårdrockshistoria), Kai Hansen (Gamma Ray, ex-Helloween) och Roland Grapow (Masterplan, ex-Helloween) bestämt sig för ett projekt, som inte får vara alldeles för ”negativt” (källa).

För att återgå till Avantasia så är det på något sätt skrämmande hur väl man kan låtarna trots att man inte lyssnat på skivan på flera år. Reach out for the light satt som en smäck och lufttrummorna smattrad, likaså den falska allsången. Bäst var det dock när det var dags för Breaking Free då det visade sig att jag kunde hela texten i huvudet, utan några direkta misstag. Sådant här skrämmer mig. Verkligen. Jag har rejäla svårigheter med att memorera olika litteraturteoretiska flöden genom europa under de senaste hundra åren, men en sketen text från en låt som jag inte lyssnat på sedan 2004 sitter som klister. Vad är det för fel på mig?

Nåja, jag sitter i alla här framför datorn och skriver detta inlägg för att få tiden att gå samtidigt som jag lyssnar på King Diamonds magnum opus Abigail. Emellanåt hajjar jag till och kollar bakom ryggen för att se vem det är som står bakom axeln och flinar, men det står aldrig någon där. Nej, Abigail är väl inte direkt en platta man ska slänga på när det är dags att festa trots att det är otroligt bra skiva. Den ger en kalla kårar.

Nej,  nu är det dags att dra på sig skorna och fluffa till håret så att man inte missar bussen och tvingas vänta en halvtimma extra.

Jag är dock fortfarande en dålig människa som inte stannar hemma.