The Devil Cried
av Jarno • 27 Feb 2007 • Allmänt, Musik • 7 Kommentarer
I en krönika från den 20:e februari skriver Fredrik Strage om hur han är ”nervgasad av nostalgin” som råder i musikvärlden i dag. I artikeln talar han om Mojo, Uncut och Hultsfredsfestivalen. Konstigt nog nämner han inte nostalgifestivalen #1, Sweden Rock Festival, men det beror väl på att han försöker bilda sig lite hårdrockskredd. Årets upplaga av festivalen får tiotusentals rockkonsumenter att utveckla Cotards syndrom och yttra följande ord: ”Aerosmith, Heaven and Hell, Meat Loaf (!), REO Speedwagon och Motörhead är inget vidare men det kan vara kul att ha sett dem live.”
Sweden Rock Festival är nostalgins högborg, i hela världen. Ingen annan plats på jorden symboliserar nostalgi och övervintrighet på ett lika mossigt sätt som Sweden Rock Festival. Vad är det i ölen som serveras på festivalen som får folk att godta denna blasfemi? Var är återväxten inom hårdrocken? Var är black metal-banden, de enda banden som (för tillfället) kan utveckla sig på ett artistiskt och värdigt sätt? Var är dödsmetallbanden? Är legendarerna inom dessa scener fortfarande för unga? Vi såg visserligen Venom där förra året, betyder det att Morbid Angel inte syns i Norje förrän om fem år? Eller är det bara som så att det är marknadskrafterna som styr hur mossig årets upplaga blir?
Nu är det inte min mening att sänka SRF till den dunkla havsbottnen, men det är något som stinker. Att festivalen i folkmun kallas ”Gubbrocksfestivalen” är inte något som arrangörerna egentligen kan beskyllas för, utan det handlar egentligen om hur stagnerad hårdrocksmarknaden av i dag är. Hårdrockskonsumenten är en nostalgiker och svettstanken (eller den ölkonsumtion) som råder på SRF fungerar för den gemene besökaren likt en Madeleinekaka för Marcel Proust. Med hjälp av antingen svettstanken eller ölen är festivalbesökaren tillbaka i en förgången tid där ifrågasättandet inte existerar. För många av besökarna är det minnena som är det centrala, precis som för Proust, men för de flesta är det väl egentligen ett slag av Cotards syndrom.
Tyvärr är ingen säker från detta helvete. Jag vet att jag drabbas av eländet när jag hör saker som detta eller får nys om att Testament ska spela på Musikens Hus i Göteborg.
[...]
”Dr Cotard. Söker dr Cotard.”
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, SRF, Festival, Cotards syndrom, Fredrik Strage
Skön kapning av Strage i slutet på sin krönika. Håller med er båda, nostalgiband får mig att kasta upp. Jag ska till Hultsfred men fanemej att jag inte ska se Ozzy. Nä, jag kommer njuta av lite fräschare akter som Converge, Hatebreed m.fl.
Excellent inlägg, jag håller med till hundra procent. Själv skrotar jag SRF, av ovan nämnda orsaker, och beger mig i stället till Inferno i Oslo i april. Hurra för progressivt bakåtsträvande!
Vette fan vad jag ska tycka om Strage…
nåväl. tr0r inte att marknadskrafterna styr alltihop, förmodligen är hårdrocken påväg att pensioneras. jag har lärt mig att älska den gamla skolans hårdrock och har svårt för det mesta som är under byxmyndighetåldern i musikväg, förutom några få svenska band. en bubbla kan ju inte bli hur stor som helst utan att spricka, även rom föll, kanske har det bästa redan redan gjorts. jag skriver för sweden rock magazine och vi recenserar ju en hel del nytt, men genomgående är ju tidningen en minnenas boulevard för connisseurer med äldre förfinad smak. svårt att säga hur det kommer bli om tio år, om det kommit några nya giganter i klass med dio, sabbath, rainbow, zeppelin, etcetera..vad tror du?
Min Saida-prognos om hårdrockens framtid får jag återkomma till då jag har en del att skriva om det. Jag har själv skrivit för SRM men det var ganska länge sedan. Tidningen fyller självklart en funktion i dagens hårdrocksscen men jag orkar inte läsa om gamla stofiler längre. Istället för att lyfta fram unga förmågor så plockar de fram gamla titlar från garderoben vilket suger.
Problemet är – en gång hårdrockare alltid hårdrockare – Folk slutar lyssna på ny hårdrock men älskar fortfarande den gamla.
Hur kom jag hit? Kanske för att både Rainbow och Zeppelin fanns på sidan … Jo, hårdrocken är ju lite på-nytt-född igen. Det är ju rätt kul på sitt sätt men börjar man kritiskt granska de nya banden så har det inte hänt så mycket sedan Purple, Sabbath och Zeppelin. Ta t ex Maiden, de har i princip byggt hela sin karriär på några av Blackmores riff från de tidigare Purple/Rainbowplattorna. Rainbow Rising med Blackmore och Dio från -76 är helt fantastisk …