I slutet av januari anordnade Kulturbloggen en tävling där man skulle nominera skivor utefter tre olika kategorier. Jag fick i helgen veta att jag var en av vinnarna och i dag ramlade Ray Charles Genious loves company ner på hallmattan. Skivan verkar vara en samling duetter tillsammans med en rad olika artister som Ray på ett eller annat sätt respekterade. Några av de artister som medverkar är Norah Jones, Willie Nelson, Elton John, Bonnie Raitt och självklart är den gamle vapendragaren B.B. King med på ett hörn. Jag har lyssnat igenom skivan en gång och visst är den bra men den kanske inte passar i alla sammanhang. De spår jag fastnat för än så länge är Here We Go Again (Norah Jones), You Don’t Know Me (Diana Krall) och It Was A Very Good Year (Willie Nelson). Tack så mycket Kulturbloggaren!

Vi kan också hos DN.se läsa en ganska ointressant intervju med Nick Cave och några av ”The Bad Seeds” gällande projektet Grinderman som de har tillsammans. Mer intressant är det däremot på bandets mySpace-sida där man kan lyssna på två spår från det självbetitlade albumet Grinderman. Känslan jag får när jag lyssnar på låtarna påminner mig något mer om The Birthday Party än om Nick Cave & The Bad Seeds, även om det kanske är mer en blandning av de två. Samtidigt så ger den ovanstående intervjuen en karaktär till bandet som även återfinnas på skivan. Musiken är rå, aggressiv och ganska otålig – som en förbannad grottmänniska skulle man kunna formulera det (även namnet Grinderman speglar musiken väl). Jag har inte lyssnat så mycket på albumet ännu men det som jag än så länge hört låter väldigt bra. Nick Cave och hans vapendragare i Grinderman lyckas riktigt bra med att skapa ett kärleksfullt och vackert oväsen, mycket tack vare det otroligt fräna (och skräniga) gitarrljudet.

Andra bloggar om: Musik, Nick Cave, Grinderman, DN, Ray Charles