Tröst
av Jarno • 13 Mar 2007 • Allmänt • 2 Kommentarer
Sårbarhet, känslor och tröst. Jag är på en plats där jag tagit mig förbi mitt hårda sköldpaddeskal och hittat mitt konstnärliga jag igen. Ibland gör det ont men mest är det skönt att veta att man kan känna. Alldeles för sällan låter jag mig falla och förstå mig själv. Alldeles för ofta bygger jag murar stora nog att synas från månen. Alltid återvänder jag till Tom Waits, Charles Bukowski och Marcus Birro. Aldrig Proust. Jag har försökt men det blivit för intensivt. För tungt. Alldeles för verkligt.
Jag drömmer om Amelie från Montmartre. Om Julie Delpys karaktär i Before Sunrise. Jag försöker radera gamla blåmärken utan att lyckas. Jag drömmer om filmer bättre än Amelie från Montmartre. Drömmarna är alltid innehållslösa. Men jag bryr mig inte. Jag känner. Försvarsmekanismen är nere. Det märks att våren kommer, trots dimman.
Det är jag och Tom Waits. Och Rosie.
När du pratar om Julie Delpy och Amelie undrar jag om det inte är kärleksbekymmer i görningen?
Några bekymmer är det inte med kärleken direkt men de senaste tre åren så har jag av någon anledning drömt om Amelie när jag börjat känna vårvittring. Samtidigt så är det också vid den tidpunkten jag börjar kunna känna extra starka känslor igen. Av någon anledning så går mina känslor nästan alltid i någon form av ide under vintern. Varför vet jag inte.
Att jag sedan har en osund kärlek till franska kvinnor på tv är en annan sak. Jag känner t ex en oerhört stark dragning till karaktären Clara Sheller i serien med samma namn som nyligen börjats visa på SVT.