-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Black metal-mode
Jag har alltid varit svag för läckra tygpåsar. De är i väldigt många fall fasansfullt stiliga och otroligt användbara, det är ju inte alltid man orkar bära med sig sin stora väska. Så när en kurskamrat kom hem från årets Inferno Festival med en otroligt stilig svart tygpåse med Inferno-motiv så blev jag så klart väldigt avundsjuk.
Det var inte så illa att jag inte kunde sova, men visst ville jag ha min egna Inferno-kasse. Så när ett tillfälle dök upp för mig att införskaffa ett exemplar av denna stilrena tygpåse var jag inte långsam med att agera. För 5 st Crocodile Lager blev tygpåsen min. Utan tvekan värt det och än så länge har den tjänat mig väl. Här kommer lite bilder på själva tygpåsen samt lite av dess innehåll (bildlänkarna tar er till flickr):
[Andra bloggar om: Black metal, mode, tygpåse, hjalmar söderberg, inferno festival]
Thåström
Så fort mannen tar ton så faller min mur och jag blir naken, skyddmekanismerna slutar helt enkelt att fungera och jag tvingas till självrannsakan. Ibland behöver man en stund för sig själv. I dag har varit en sådan dag.
Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
— “Fanfanfan” Joakim Thåström
[Andra bloggar om: Thåström, Sällskapet, Skebokvarnsv 209]
Kort om “Fear of a blank planet”
Jag har lyssnat på Porcupine Trees nya Fear of a blank planet ett par gånger de senaste dagarna. Oftast när jag ligger i sängen och ämnar att sova. Det är inga vackra bilder som flyger förbi mina ögon när jag lyssnar på musiken och lyriken. Steven Wilson har försökt att fånga dagens unga generation (eller degeneration, som en vän så fint en gång sade) och det utanförskap den känner. Lyriken tar fasta på det allt mer växande ungdomsvåldet, som vi senast sett på Virginia Tech och i Rosengård, men tyvärr känns lyriken över lag något för simpel. Jag saknar den där lilla finessrikedomen som finns hos duktiga textförfattare, men trots det flinar jag emellanåt vissa småroliga formuleringar.
När det sedan gäller det musikaliska så får jag lite samma känsla av Fear of a blank planet som jag fick när jag lyssnade på OSIs Office of strategical influence (där Steven Wilson även skrivit låten shutDOWn). Båda skivorna är för mig väldigt blåtoniga och ganska stillsamma historier. Om färgkänslan har med skivornas omslag att göra vet jag inte, men framför allt Fear of a blank planet har en stark blå ton över sig, samtidigt som musiken känns kall och skarp. Kylan och musikens vassa kanter gör att jag inte är riktigt tillfreds med mig själv när jag lyssnar på skivan. Det är hela tiden något som irriterar och kanske är det också meningen. Den musikaliska biten är det inga större problem med utan det finns en hel del finesser som kan intressera musikteoretikern. Själv intresserar jag mig mest för känslorna som skivan ger mig: utanförskap, disharmoni, och hat.
Bästa spåret är utan tvekan den 17 minuter långa sexakten Anesthetize som förmodligen är det bästa som någonsin kommit från Steven Wilson. När låten når klimax så är det också det hårdaste som vi hört från bandet, jag gillar’t! En mycket sannolik kandidat till årets låt.
[Andra bloggar om: Musik, Porcupine Tree, Progressiv rock, hårdrock, Fear of a blank planet]
Internet-TV, hiphop och norsk black metal
VBS.TV är ett tv-nätverk som endast finns tillgängligt på nätet och de erbjuder kostnadsfria dokumentärer för den som är intresserad. Det finns en ganska intressant “kanal” som heter “Music World” där man besöker olika delar av världen för att dokumentera signifikativa musikaliska strömmningar. Än så länge har jag bara hunnit se en dokumentär som beskriver hur hiphopen i Houstons ghetton blev en stor industri utan att de stora skivbolagen deltagit. Istället är den enskilda artisten och hans crew entreprenörerna för att sedan sälja skivorna i bilköer, ur sina bilar och på olika klubbar. Framför allt läggs tonvikten på den stil som heter “Screwed and Chopped“, en mixstil där man saktar ner tempot för att man ska hänga med i musiken samtidigt som man är hög på gräs och kodeinbaserad hostmedicin. En ganska intressant dokumentär om man är intresserad av hiphop. Framför allt om man som jag, inte har så hemskt stor koll på dess subgenres. Dokumentären “Screwed in Houston” hittar ni här.
En annan minst lika intressant dokumentär är den om Gorgoroths Gaahl och den norska black metal-scenen. Ni som är de flitigaste besökarna av den här bloggen har, förmodar jag, en hyffsad koll på om inte Gorgoroth så i alla fall den norska black metal-scenen. Jag tycker att dokumentären ger en ganska bra grogrund för att förstå vad den norska svartmetallen handlar om. Nästan allting handlar om hur man som individ ska slå ifrån sig från den flock av får som följer samhällets normer utan att reflektera kring varför individen gör som den gör. Dokumentären ger också en liten inblick i hur Gaahl är som person och jag ska inte sticka under stolen med det faktum att jag emellanåt blir väldigt illa till mods och känner ett stort obehag. Ni finner “True Norwegian Black Metal” hos VBS.
Jag gillar satsningar som VBS eftersom det ger ett alternativ till traditionella intervjuer och dokumentärer eftersom man har ganska fria händer och inte begränsas av fånigheter som kanske inte är acceptabla i public service eller andra betalkanaler.
[Andra bloggar om: Musik, Internet, VBS, Gorgoroth, tv, black metal, hip hop, dj screw]