Att Mayhems musik är mörk vet alla som hört bandet och de som provlyssnade på Anti vet att det den här gången är avgrundsmörkt. Jag har under helgen lyssnat på skivan två gånger och fascineras av materialet. Aldrig någonsin har jag hört något mörkare och anledningen till att jag inte lyssnat mer på skivan är helt enkelt den att jag inte klarat av att ta till mig dess extrema känsloliv. Men redan nu står det helt klart att Ordo ad chao verkligen är en skiva som kräver både fysisk och psykisk uthållighet från lyssnaren. Ens inre ställs konstant på prov, vilket sällan är behagligt. För detta krävs dock att man som lyssnare låter sig kapitulera och inte intar försvarsposition. Gör man det så tror jag inte att man får ut så mycket av skivan utan lyssnar mest på obehagliga ljud som inte sticks. Väljer man dock att fälla ner vindbryggan till sitt inre, lär man känna Ordo ad chao både kroppsligen och själsligen.

Jag är inte där ännu, men så fort studierna tillåter ett kortare avbrott så skall jag verkligen sätta mig ner och se vad Blasphemer knåpat ihop den här gången.

[Andra bloggar om: Musik, Mayhem, Ordo ad chao, black metal]