Jag har lyssnat på Porcupine Trees nya Fear of a blank planet ett par gånger de senaste dagarna. Oftast när jag ligger i sängen och ämnar att sova. Det är inga vackra bilder som flyger förbi mina ögon när jag lyssnar på musiken och lyriken. Steven Wilson har försökt att fånga dagens unga generation (eller degeneration, som en vän så fint en gång sade) och det utanförskap den känner. Lyriken tar fasta på det allt mer växande ungdomsvåldet, som vi senast sett på Virginia Tech och i Rosengård, men tyvärr känns lyriken över lag något för simpel. Jag saknar den där lilla finessrikedomen som finns hos duktiga textförfattare, men trots det flinar jag emellanåt vissa småroliga formuleringar.

När det sedan gäller det musikaliska så får jag lite samma känsla av Fear of a blank planet som jag fick när jag lyssnade på OSIs Office of strategical influence (där Steven Wilson även skrivit låten shutDOWn). Båda skivorna är för mig väldigt blåtoniga och ganska stillsamma historier. Om färgkänslan har med skivornas omslag att göra vet jag inte, men framför allt Fear of a blank planet har en stark blå ton över sig, samtidigt som musiken känns kall och skarp. Kylan och musikens vassa kanter gör att jag inte är riktigt tillfreds med mig själv när jag lyssnar på skivan. Det är hela tiden något som irriterar och kanske är det också meningen. Den musikaliska biten är det inga större problem med utan det finns en hel del finesser som kan intressera musikteoretikern. Själv intresserar jag mig mest för känslorna som skivan ger mig: utanförskap, disharmoni, och hat.

Bästa spåret är utan tvekan den 17 minuter långa sexakten Anesthetize som förmodligen är det bästa som någonsin kommit från Steven Wilson. När låten når klimax så är det också det hårdaste som vi hört från bandet, jag gillar’t! En mycket sannolik kandidat till årets låt.

[Andra bloggar om: Musik, Porcupine Tree, Progressiv rock, hårdrock, Fear of a blank planet]