-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
I natt jag drömde
…något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde att åtta gangsters var ute efter mig. Turligen hann jag springa ifrån samtliga och in i min lägenhet, stänga dörren och gömma mig under täcket. Den äldste av männen åkte i rullstol och bankade hårt på min dörr med sin käpp (fråga mig inte varför han hade käpp), och skrek att jag var tvungen att betala tillbaka de fyra kronor jag tagit av honom (jag hade hittat en pantflaska).
De stod och skrek där i korridoren och efter ett tag tystnade dom så jag gick för att titta ut ur titthålet. Till min stora fasa ser jag då att någon av dom hade hämtat en bazooka. Den avfyras och jag står som förfrusen i titthålet, men min säkerhetsdörr klarar på något sätt att ta emot smällen. Jag minns att jag säger: “Det var tur att min bror valde att installera dörren då de frågade honom”.
Jag går sakteliga tillbaka till sängen för att lägga mig och vila, då ser jag att någon virar sig ner mot fönstret från taket (jag bor på sjunde våningen) och riktar en kalashnikov mot mig. Jag vaknar… något kallsvettig och hysterisk.
[Andra bloggar om: Knark, Drömmar, Knas]
Stå rak i ryggen och med huvudet högt
2-1. Visst svider det lite direkt efter förlusten och den lille jäveln inuti som blir förbannad vill ut. Men nej, istället ställer jag mig upp med rak rygg och huvudet högt och är nöjd med den prestation som vi, Liverpool, åstadkommit. Ingen trodde på oss, men ändå stod vi där på Olympiastadion i Aten. Första halvleken genomförs på ett magnifikt sätt och vi har övertaget, men så får vi ett väldigt oturligt mål bakåt. I andra försöker försöker vi få till ett kvitteringsmål men istället gör Inzaghi sitt andra för kvällen. Det enda jag är irriterad över är att domaren i blåser av matchen alldeles för tidigt.
Ställ er upp! Stå raka i ryggen! Sjöng med stolthet!
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark.
At the end of the Storm there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on through the wind, walk on through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you’ll never walk alone.
You’ll never walk alone.
[Andra bloggar om: Sport, Fotboll, Champions league, Liverpool, Milan]
You’ll never walk alone
I kväll så smäller det. I Italien talar man om revansch. I England talar man om nuet. Milan befinner sig två år bak i tiden. Liverpool är här och nu. Milan må kanske vara bättre på pappret, men Liverpools manskap är som lejon. De släpper inte taget förrän de känner avsaknaden av offrets puls. Jag vet att jag kommer att sitta i soffan, med mina mjukisbyxor på, Gerrard på ryggen, en punköl i näven, hjärtat i halsen och hes i rösten. Även om finalen 2005 var en magnifik tillställning så var ändå hoppet kört i botten vid halvtid, men det ordnade sig till slut. Jag bävar för en liknande matchbild, det var fantastiskt, men jag tvivlar på att hjärtat mitt klarar av sådan berg och dal-bana igen.
Jag kommer inte att ha några problem med att ställa upp i sång under kampens gång, men jag hoppas att jag får en anledning till att sjunga även efter kampen är avblåst. Jag tycker att det vore alldeles förträffligt om Gerrard får lyfta bucklan återigen. Det är den evige Liverpool-sonen värd.
Är det fler än jag som vill sjunga med så går sången som gäller så här:
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark.
At the end of the Storm there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on through the wind, walk on through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you’ll never walk alone.
You’ll never walk alone.
Det är så vackert att ögonen tåras!
[Andra bloggar om: Sport, Fotboll, Champions league, Liverpool och Milan]
Carry On
Chris Cornells nya soloplatta låter bra även om den bara varit på nu den senaste timman då jag slösurfat. Jag kapitulerade inför det monster som uppsatsen till slut visade sig ha växt till. Läste igenom det jag skrivit ner sedan kraschen. Bra, var en stor överdrift. Därför tog jag beslutet att examinera den i höst istället. Ägnar mig helhjärtat åt uppsatsen de tre veckor jag har kvar till det att det är dags att sommarjobba. Tråkigt, men Chris Cornell sjunger ändå upp mig i brygga så jag ska väl inte klaga?
[Andra bloggar om: Musik, Chris Cornell, Carry On, Audioslave, Soundgarden]