Stå rak i ryggen och med huvudet högt
2-1. Visst svider det lite direkt efter förlusten och den lille jäveln inuti som blir förbannad vill ut. Men nej, istället ställer jag mig upp med rak rygg och huvudet högt och är nöjd med den prestation som vi, Liverpool, åstadkommit. Ingen trodde på oss, men ändå stod vi där på Olympiastadion i Aten. Första halvleken genomförs på ett magnifikt sätt och vi har övertaget, men så får vi ett väldigt oturligt mål bakåt. I andra försöker försöker vi få till ett kvitteringsmål men istället gör Inzaghi sitt andra för kvällen. Det enda jag är irriterad över är att domaren i blåser av matchen alldeles för tidigt.
Ställ er upp! Stå raka i ryggen! Sjöng med stolthet!
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark.
At the end of the Storm there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on through the wind, walk on through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you’ll never walk alone.
You’ll never walk alone.
[Andra bloggar om: Sport, Fotboll, Champions league, Liverpool, Milan]
Fan vad ont det gör nu. Mitt hjärta är en sten som blöder.
Jag tycker You’ll never walk alone är en av de finaste textraderna ever, inte för att jag är superförtjust i liverpool (även om de hamnar bland mina favoritlag) men för att betydelsen är direkt det jag känner bland mina kamrater.
Jag blev tvungen att skriva ett inlägg om det.