I kväll så smäller det. I Italien talar man om revansch. I England talar man om nuet. Milan befinner sig två år bak i tiden. Liverpool är här och nu. Milan må kanske vara bättre på pappret, men Liverpools manskap är som lejon. De släpper inte taget förrän de känner avsaknaden av offrets puls. Jag vet att jag kommer att sitta i soffan, med mina mjukisbyxor på, Gerrard på ryggen, en punköl i näven, hjärtat i halsen och hes i rösten. Även om finalen 2005 var en magnifik tillställning så var ändå hoppet kört i botten vid halvtid, men det ordnade sig till slut. Jag bävar för en liknande matchbild, det var fantastiskt, men jag tvivlar på att hjärtat mitt klarar av sådan berg och dal-bana igen.

Jag kommer inte att ha några problem med att ställa upp i sång under kampens gång, men jag hoppas att jag får en anledning till att sjunga även efter kampen är avblåst. Jag tycker att det vore alldeles förträffligt om Gerrard får lyfta bucklan återigen. Det är den evige Liverpool-sonen värd.

Är det fler än jag som vill sjunga med så går sången som gäller så här:

When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark.
At the end of the Storm there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on through the wind, walk on through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you’ll never walk alone.
You’ll never walk alone.

Det är så vackert att ögonen tåras!

[Andra bloggar om: Sport, Fotboll, Champions league, Liverpool och Milan]