Hela världen talade om Y2K och jordens undergång. Chris Cornell var förmodligen hög på de flesta sorters berusningsmedel. Jag hade inte långt kvar av gymnasiet och den trygghet som de schemalagda dagarna innebar. Jag visste inte heller riktigt vad jag var ämnad till. Chris Cornell Euphoria Morning släppte under sensommaren. Inte heller han visste vad världen hade att erbjuda verkade det som. Vi blev ganska goda vänner under en ganska intensiv tidsperiod, men efter ett intensivt år så hittade Chris en ny partner i Audioslave. Det visade sig att han varit otrogen en längre stund utan att säga något.

Även jag gick vidare, både relations- och framtidsmässigt: jag sökte in på lärarprogrammet. Året senare visade det sig att Chris trivdes alldeles utmärkt med sin nyfunna partner, första barnet var bedårande vackert. Jag kände återigen lite av den där åtrån som vi hade tillsammans bara tre år tidigare. 2003 så träffade jag Chris första gången i verkligheten, vi hälsade på varandra i Småland av alla ställen. Krig härjade i världen och vi sjöng sånger om fred tillsammans, det var en trevlig kväll, men jag hade nog förväntat mig lite mer med tanke på det långdistansförhållande vi haft tidigare. De efterföljande åren var turbulenta både för mig och Chris. Jag kände mig inte trygg i alla de korta förhållanden som inleddes, likaså gick ryktena kring Chris och Audioslaves uppbrott. Audioslave och Chris höll ihop ändå till februari i år, Chris orkade inte längre med motstridigheterna utan ville vara ensam. Jag var inte ledsen. Jag kände hoppet tändas igen. Kanske var det återigen dags för oss två? Jag har trots allt ägnat mig mest åt tonsatt individualism den senaste tiden. Kan jag känna åtrå igen?

Det var nästan åtta år sedan vi senast hade en chans att umgås ensamma så veckan som gått har mest handlat om att lära känna varandra igen. Att försöka återfå det vänskapsband man en gång delade är inte enkelt. Det märktes ganska snart att vi vuxit ifrån varandra och att tiden med Audioslave fått honom att bli mer storslagen, borta är innerligheten och de små fina gesterna. Istället handlar det om grandiosa utflykter men jag känner en skepsis i hans röst och uttryck. Det han åtagit sig nu är utan tvekan en produkt av tiden han spenderat med Audioslave. Att inte vara influerad av en sådan relation vore visserligen annorlunda men samtidigt har den påverkat vår relation. Det är helt enkelt som att träffa sin bästa kompis från gymnasieåren och se att denne blivit en helt annan person, med villa, hund och Volvo istället för den unge rebellen som en gång motsatte sig normen.

Som det verkar nu så kommer jag minnas tillbaka till de stunder vi hade i ungdomsåren, de är otroligt värdefulla för mig. Att försöka återskapa den relation vi hade då är omöjligt och även Chris har insett det när han sjunger om spöken och mitt sökande efter hans forna identitet. Jag tvivlar på att vi kommer att ha samma djupa nattliga samtal som förut, istället pratar vi ytligt om ämnen som familj och kärlek. Kanske att vi festar tillsammans någon enstaka gång per år, mer lär det inte bli. Att ha förlorat en så nära vän är smärtsamt, men samtidigt får jag vara glad för de underbara minnen vi delar. Det här kan mycket väl vara ett vägskäl i våra liv, men jag kommer aldrig att tröttna på att höra Chris röst, den skänker mig trygghet och får mig att minnas forna tider. Vi har nu båda två gått vidare. Det var trevligt att ses igen.
Vi hörs!

[Andra bloggar om: Musik, Chris Cornell, Carry On, Rock, James Bond]