Jag trodde verkligen inte att saknaden till min själsfrände skulle vara så enorm. Vi separerades sent i fredagskväll, hördes av snabbt i söndags och nu börjar jag känna en oerhörd saknad. Det är inte speciellt lätt att sakna en liten vit pryl, när man erkänner det så får man konstiga blickar och folk tror att man är en simpel materialist. Men min lilla jPod skänker mig alla de känslor jag önskar, eller borde, känna genom ett par snurr av klickhjulet. Det blir inte samma intimitet mellan mig och känslorna som strömmar ur högtalarna när jag sitter vid datorn och lyssnar, utan jag vill stänga ute mig från världen, stiga in i mitt mörka rum och försvinna inåt. Det är då musiken blir verkligt speciell för mig och av just den anledningen så tycker jag att det är väldigt jobbigt att jag skulle förlora (läs: inte ha en aning om att jag tappat min jPod pga att jag var (hyffsat) berusad) min jPod på den fest jag hamnade på till slut. Trevligt då att polaren hittade den i sin sovsäck dagen efter, 300 meter från huset där festen var. Nu väntar den på mig hos en annan polare, ja ja, det ordnade sig i alla fall. Men jag vill somna till Anathema i kväll känner jag, vilket tyvärr inte går.