-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
2000-talets bästa debutskiva
Mars Volta
De-Loused in the Comatorium
Varför?
Därför.
[Andra bloggar om: Musik, Debutskivor, Mars Volta, De-Loused in the Comatorium]
Uppdateringar på Afj.com
Jag har uppgraderat Wordpress till version 2.2.2 i dag eftersom jag hoppade över den förra uppdateringen. Som vanligt handlar det om lagade säkerhetshål, men samtidigt har jag passat på att byta webbadress från www.afairjudgement.com/blog/ till domänens rotkatalog: www.afairjudgement.com.
Så ni som länkar hit, uppdatera era bokmärken!
Andra bloggar om: Wordpress
Metaltown 2007: en summering
OBS!
Jag har skrivit om den här texten ett flertal gånger efter att jag inte gillat de infallsvinklar jag tagit, men nu orkar jag inte mer så därför slänger jag in en liten brasklapp om att det kan finnas en del konstiga resonemang och liknande. Ursäkta!
=============================================
Efter att Slayer klivit av scenen på lördagsnatten så var jag upprymd och glad, ovetande om vad som hänt bara en knapp timma tidigare. Festivalen som jag från början tänkt avstå pga pengabrist visade sig att bli något utöver det vanliga. Att Slayer var huvudattraktionen för det stora flertalet av besökarna gick inte att undgå, men själv såg jag mest fram emot två andra amerikanska gäng: Mastodon och Machine Head. Men det var ett annat, svenskt, gäng som rent ut sagt demolerade allt motstånd.
Enda anledningen till varför jag befinner mig i Frihamnen innan klockan fem denna lördag är Robert Lowe - Candlesmass nya sångare. Första gången jag såg Candlemass var i Göteborg vilket var en minst sagt euforisk känsla och kanske något av det bästa jag sett på scen någonsin. Den här lördagsförmiddagen är bandet inte i närheten av samma intensitet eller spelglädje utan det handlar endast om att låta Robert bli varm i kläderna som bandets nya frontman. Vilket absolut behövs för att bandet skall bli en intressant liveakt igen, trots att Robert Lowe innehar festivalens bästa sångröst är han också den tråkigaste på scen. Stel, okarismatisk och tyst gör inte en bra frontman men förhoppningsvis för Candlemass framtid så handlade det om nervositet. Bortsett från den fadäsen så får vi höra ett gäng klassiker blandat med nyare låtar från bandets självbetitlade skiva samt dess senaste King of the grey islands och vid flertalet tillfällen reser sig armhåren när Lowe verkligen tar i från tårna. Som sagt, festivalens bästa sångare.
Efter Candlemass promenerar vi bort mot den andra scenen för att invänta Entombed, ett band jag såg bara några veckor innan Metaltown på klubben Belsepub. Redan då kunde jag dra slutsatsen att Entombed inte är vad det en gång var samtidigt som bandet verkligen behöver en gitarrist till för att fylla Cederlunds plats. På Metaltown såg jag visserligen bara tre låtar men jag har sett Entombed så många gånger förr att det faktiskt börjar bli lite tröttsamt att se bandet även om det alltid är bidrar med ös. Istället beger jag mig till Close Up-scenen för att bevittna Somber, ett band som vann sin plats på Metaltown genom en lokal talangjakt. Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad av det som Somber släppt ifrån sig i form av två demoskivor. Däremot måste jag erkänna att den 16 månader långa USA-vistelse bandet varit på enbart gjort det gott i egenskap av liveband. Även om ljudet är dåligt och publiken lätträknad så lyckas bandet imponera på mig och det gör man med de nya låtarna som är bra mycket mer intressanta än de gamla halvmesyrerna. På de nya låtarna är attacken hårdare och eggen vassare och det är så thrash metal skall spelas. Djungeltrummorna säger att första fullängdaren är planerad för release senare i höst.
Efter det att Somber avslutat sitt gig är det åtminstone tre timmar kvar till det att nästa intressanta band (Raised Fist) spelar så jag och mitt sällskap hämtar våra armband för att omlokalisera oss till min lägenhet för intag av skräpmat och alkohol. Det hela slutar i att vi skiter i Raised Fist för att kröka och att de tre polare som vill se Meshuggah blir något försenade medan jag, något berusad, stöter på Tomczek och utbyter några få ord, för att sedan i rask takt gå till Close Up-scenen för att uppleva Cult of Luna. Innan spelningen på Metaltown hade jag sett Cult of Luna fem gånger - två gånger på Pustervik, två gånger på Göteborgskalaset (jag vill i alla fall minnas att de spelade där förra året och 2005) och på Hultsfred ‘03 - ingen av spelningarna har varit riktigt fulländad och magisk.
Vad som bidrog till att Cult of Luna exploderade och levererade kvällens allra bästa gig vet jag inte, men inte var det ljudet i alla fall. Förmodligen var det min ljumma berusning som fick mina farhågor inför giget att försvinna likt ölet nedför strupen bara någon kvart tidigare. Och precis som ölet lämnar Cult of Lunas fantastiska och hårda post-hardcore en otrolig känsla av upprymdhet, glädje och hopp: för inget bands musik är under denna kväll lika vacker och hoppfull som Cult of Lunas. Visserligen finns det inget annat band på festivalen som försöker, men det spelar ingen roll. Jag står i mitten av det stora publikhavet med ögonen stängda, försöker tyda mina inre bilder och låter en tår rinna nedför kinden. Det är endast under ett fåtal minuter som mina ögon är öppna, vid dessa tillfällen ser jag ett sparsmakat men ändå effektfullt användande av rökmaskin och färgat ljus. Inombords blir himlen dock grå men solen skiner fortfarande, jag kommer att tänka på min farfar (under den vackra men dystopiska Finland) och det regnar inombords. Forna minnen kommer tillbaka. Spelningen är ett afrodisiakum för själen, och resten av kvällen blir ytterst svårslagen. Detta trots att jag inte kan placera en enda låttitel då jag kopplar musiken till mitt känslospektra istället för till låttitlar, men jag är ganska säker på att Marching to the Heartbeats spelades.
Nästa anhalt är Mastodon och återigen blir jag golvad, dock ej av den magnitud jag förväntat mig. Kanske beror det på att jag av misstag råkar knappa in fel pinkod tre gånger på min telefon redan under första låten eller att jag hetsat fram till publikhavet från det att ett suveränt Cult of Luna precis lämnat scenen. Trots att jag känner igen mig i bandets fantastiska progressiva sludge metal så tar det ett par låtar innan jag myser som ett barn med en påse lördagsgodis efter ett långt uppehåll av godisätande. Tyvärr syns inte bandets intressanta ljusshow men det bryr jag mig egentligen inte om när de har festivalens snyggaste backdrop (omslagsbilden till senaste skivan Blood Mountain). Tyvärr jag finner ögonen vila mot den lite väl ofta. Bortsett från trivialiteter som dessa så öser skäggubbarna på som fan och bandet transformeras till en ångvält av komplex, tajt och svängig metal. Trots att bandet endast släppt tre fullängdare så har bandet idel örhängen att plocka ifrån och hela festivalspelningen blir ett glädjerus med stänkarjävlar som I Am Ahab, March of the Fire Ants, Capillarian Crest och The Wolf Is Loose rivs av med instrument från det grova artilleriet. Bandets idoga turnerande i Amerika har gjort bandet till en hård och kompakt kvartett som förmodligen är ännu bättre i en sketen klubblokal. Och kanske får vi uppleva det senare i höst då de enligt egen utsago skall återvända till Sverige.
Trots att jag nästan uteslutet lyssnat på black metal sedan i februari så blev det inte att ställa sig framför Close up-scenen för att se Marduk. Vi resonerade som så att eftersom Marduk kommer från Sverige så kommer det att finnas fler möjligheter att se bandet framöver, så istället trängde vi oss långt fram i det stora publikhavet för att verkligen känna Machine Head. Och redan i inledande Clenching the fist of dissent känner jag att jag valt rätt, ett massivt röj tillsammans med storslagen allsång visar att Machine Heads The Blackening gått hem hos publiken. Under och precis efter Cult of Lunas spelning kände jag mig otroligt sårbar. Bara någon timma senare känner jag mig oövervinnerlig och som att jag klarar vad som helst (jag knyter inte ens mina skosnören som åkt upp förrän under balladen) och intensiteten i röjandet graderas därefter. Amerikanernas nya riffkavalkader (däribland Halo och Aesthetics of Hate) blandar sig väl ihop med gamla klassiker som Davidian (LET FREEDOM RING WITH A SHOTGUN BLAAAAAST!!!), Old och Imperium. Känslan av ett band på hugget släpper aldrig och jag skriker fanatiskt med i publikens skanderande (MACHINE FUCKING HEAD! MACHINE FUCKING HEAD! MACHINE FUCKING HEAD!) och känner en stark samhörighet med varenda en av de svettiga männen runt omkring eftersom de beter sig minst lika barnsligt som jag. Och självklart har varenda jävel ett lika stort flin som de hade när de fått vad de önskat sig av jultomten som små, jag likaså. Ett plus för de intensiva circle pits som anordnades precis bakom mig. Men om festivalspelningen är så här bra, hur bra är då en spelning med enbart Machine Head-fans? Det är lite så att man inte vågar tänka på hur det skulle vara eftersom man säkerligen skulle trissa upp förhoppningarna inför höstens återkomst.
Slayer är en institution av hög rang inom den extrema hårdrocken och har ett rykte om sig att vara ett explosivt liveband. Därför avslutar man festivaldagen och ses av nästan samtliga festivalbesökare. Själv kommer jag ihåg när jag år 2002 satt hemma en sen kväll och tittade på ZTV och headbangade ondsint till Slayers Hultsfredsspelning. Nu fem år senare varken känner eller märker jag av samma intensitet hos någon av oss utan det jag bevittnar är i sina bästa stunder en lugn dag på jobbet. I de värsta stunderna är det väldigt trist och jag börjar fundera på var jag ska äta på väg hem, eller på hur min vän ska våga ta första steget med den äldre kvinnan framför oss. Jag gillar ju Slayer, tycker att det rent ut sagt är ett förbannat bra band, men jag vet inte vad som är felet den här kvällen. Förmodligen är det en blandning av min utmattning samt det att bandet inte är på topp, utan kommer in och gör det de ska utan att överraska. Det konstigaste med spelningen är att Araya av någon anledning inte sjunger vissa låtars samtliga textrader (något som också märks på live-dvdn War at the Warfield), men framför allt verkar det som att han censurerar Angel of Death. Är det någon annan som har bättre koll på om detta stämmer?
Jag gillar Metaltown. Jag gillar konceptet med en hårdrocksfestival i stadsmiljö, och framför allt gillar jag att kunna sova hemma när kvällen är över. Men det finns fortfarande en del brister i upplägget och det mest negativa verkar vara försäljningen av mat och dryck. Jag tog inte del av någotdera (orkade inte stå i en 100 meter lång kö (som rörde sig 1 m per 10 minuter) in till ett överfullt ölförsäljningsområde. Likaså ville jag inte äta av den överprissatta, och enligt säkra källor, vedervärdiga mat som såldes. Men allt som allt så måste jag säga att Metaltown, för mig, slutade på den positiva sidan: Cult of Luna, Machine Head och Mastondon, tre band som visade var skåpet skulle stå.
Och vi hade ju även tur med vädret!