Hela dagen har varit grå i dag.

Jag kunde inte ens se ut genom fönstret i morse när jag vaknade pga av den tjocka dimman som lagt sig över Hisingen. Onsdagens besök på Rockbaren gjorde mig inte direkt till den piggaste av människor, men sedan när har jag varit morgonpigg egentligen? Utan att äta frukost slänger jag på mig jackan och beger mig ut i den gråa verkligheten med Thåströms Mannen som blev en gris i lurarna. Med musikens hjälp stänger jag ute världen, de människor jag passerar är blott skuggor och rörelser i ögonvrån trots att de passerar rakt framför mig. Utan förvarning så kommer textraderna som så ofta lyckas slå så förbannat hårt rakt i solarplexus, de rader som desarmerar säkerhetstjänsten och öppnar porten för spionen.

Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ner

Efter att ha spenderat stora delar av ungdomen i olika omklädningsrum, om det så varit för ishockey, innebandy eller handboll, så har ovanstående textrader varit det mantra som de flesta tränare använt sig av. Efter att ha hört det under femton år så har det fastnat i bakhuvudet och än i dag har jag svårt att visa mig svag, eller att erkänna svagheter. Det har gett mig sådana men att jag inte ens finner trygghet hos delar av min närmsta vänkrets. Under skolåren ansågs det fult att leva med hjärtat utanför sig själv. Likaså var det ett negativt karaktärsdrag att visa sig svag bland människor och ett gyllene läge för en framtid i utanförskapets kalla klor.

Likadant lever jag i dag även om jag försöker att släppa in vännerna närmare inpå mig själv, men det är inte lätt. Jag lever hellre mitt känsloliv bland inom kulturen och min analoga blogg. Däri finner jag acceptans och kan fortsätta bygga mitt livs legoklossar utan att folk disputerar mitt känsloliv.

Det är egentligen de sistnämnda som bör motarbetas.

släpp aldrig in dom här
släpp aldrig in dom här

släpp aldrig in dom här
och ge dom
inga nycklar till mig

ge dom inga nummer som jag har
säg att du inte vet

Att åka buss, om än bara i några minuter, kan vara terapeutiskt. Samtidigt fruktansvärt deprimerande, men man vänjer sig.