-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Konsertrecension: Insomnium, Swallow the Sun & Amorphis
Musik är inte bara relationer utan även petitesser som preferenser, smak och intresse spelar in i hur en person fungerar när denna lyssnar till musik. Men ofta handlar det om just relationer och associationer när man utvecklar en ohälsosam fascination för ett simpelt rockband. Det var länge sedan jag lyssnade aktivt på Amorphis och anledningen till att jag befann mig på Sticky Fingers i går ligger nästan tio år bak i tiden. Jag var ung, okritisk och köpte det mesta som hade en trevlig melodi men aldrig Stratovarius och det är jag än i dag mäkta stolt över.
I dag är kraven självklart högre och av den anledningen bryr jag mig inte nämnvärt om att jag missar nästan hela Insomniums gig. Jag anländer i slutet och hinner höra två bleka spår vilka låter som standardmall 1A för melodiös metal i stil med Dark Tranquillity. Roligast, får jag senare veta, är att bandet snurrar bort sig i återförenade At the Gates gamla örhänge Blinded by fear. Insomnium är alltså inget som en vän av kvalitetsmetal bör lägga ner tid på.
Av någon anledning röjs det mest till Swallow the Sun. Vad anledningen till det är har jag absolut ingen aning om eftersom bandet är otroligt onyanserat, tråkigt och saknar allt det som gör ett ordinärt band till ett någorlunda intressant liveband. Musiken är dessutom fruktansvärt “osvängig” för det mesta. Mellansnacket är av klassiskt oinspirerat snitt - “thank you, this next song is called…” eller ett simpelt “thanks” - inte det minsta kul om man är ute efter att se ett doom band. Endast en låt sticker ut ur mängden och det är ett spår från bandets första skiva The morning never came, men vad låten heter uppfattade jag aldrig. Det är den enda låt där nyanserna tillåts nå lyssnaren till den mängd att det går att tyda en sång och inte enbart en ogenomträngbar ljudvägg. Inte speciellt intressant i mina öron så jag kommer nog inte att lägga ner mer tid på det här ytterst mediokra bandet.
Med Amorphis är allting annorlunda. Jag har en relation till bandets musik och har lyssnat på bandet väldigt länge även om det var flera år sedan jag övergav bandet. Visst har jag lyssnat på bandet efter det att Tuonlea släpptes (den sista skivan som jag lyssnade på seriöst) men det har aldrig varit lika fanatiskt som i tonåren. Jag har helt enkelt velat minnas Amorphis på det sätt som jag mindes bandet i min ungdom.
Tre band under en kväll är i min mening ett för mycket eftersom det blir alldeles för mycket slöseri med tiden av allt väntande. Det är också något som jag märker av själv eftersom jag inte är direkt intresserad förrän några låtar in i setet. Däremot syns det tidigt att Amorphis är ett mycket mer rutinerat band och Toni Joutsen försöker göra så mycket han kan för att få start på publiken men ingenting tycks fungera. Publiken tycker helt enkelt att det är mycket roligare att fotografera bandet på scen än att rocka till musiken det spelar. Så håller det på under hela kvällen och inte ens bandets allra svängigaste låtar från dess tidiga karriär lockar till något mer än några enstaka jubel. Kanske står jag alldeles för nära scenen (tre meter från scenkanten) och inte ser de bakom mig som röjer som om det vore det sista de någonsin kommer att göra, men det betvivlar jag. Flera gånger i inledningen av konserten kommer jag på mig själv att fundera kring om jag borde köpa en peruk som jag kan ta på mig när det vankas rockkonsert, för inte är det speciellt tufft när en snubbe i page står och försöker headbanga.
Men efter ett tag orkar jag inte bry mig och försöker digga till klassiker som Drowned Maid, The Castaway, Black Winter Day (sista låten som spelas kvällen, och den drar hem ett ganska stort jubel), On Rich And Poor och Against Widows. Trots att leendet emellanåt breder ut sig från öra till öra så kan jag inte acceptera att publiken agerar så nonchalant och leker med sina mobiltelefoner istället för att rocka.
Men Amorphis skall inte dissas för att publiken beter sig illa utan bandet ångar på och försöker så gott det kan. Man lirar sina låtar utan att låta sig träffas av den dåliga uppslutningen (inte många fler än 150 betalande, om ens det) och river av låtarna utan trubbel och anledningen till att spelningen inte är bättre än bra beror utan tvekan på den tafatta publiken. Bäst ikväll är utan tvekan det att bandet spelade ganska många gamla låtar och sämst var den tafatta publiken.
12 - 1.
Jag förstår inte vad som har hänt. Liverpool har gjort 12 mål i de senaste två Champions League-matcherna i och med dagens vinst mot Porto. Det är självklart uppskattat men jag hade nog hellre velat se att målen sorterats ut på ett sådant sätt att vi hade haft 15 poäng istället för de sju som vi innehar just nu.
Vinst mot Marseille om två veckor är ett måste för att klara avancemang, och det är något som vi måste klara av. Men det fixar Torres!
Kul också att Leksand fortsätter hålla i sin vinstsvit efter kvällens 7-3 vinst mot Rögle.
YNWA!
Finskt sisu - i musikform
Det blev inget besök på Sticky Fingers varken i går eller i söndags. Det var ju tänkt att jag skulle se Marduk och Unleashed i söndags men två dagar innan lönen inkommit på kontot så var det inte riktigt läge för det. Än värre var det i går då Path of no Return - ett av Sveriges “nya” hardcorehopp - spelade på Sticky Fingers. 65 kronor räckte helt enkelt inte för en biljett.
I dag är premisserna annorlunda. Insomnium, Swallow the Sun och Amorphis på Sticky Fingers. Lönen har kommit och jag står på listan. Det betyder merch.
Insomnium har jag inte hört en enda ton med, men enligt Encyclopaedia Metallum spelar bandet någon form av melodiös dödsmetall. Betygen på bandets tre fullängdare är höga, men att lita på de betyg som finns på “Metal Archives” är som att tro på Gud. Vad det sedan gäller Swallow the Sun så har jag inte hört bandets senaste skiva Hope, men bandets övriga två skivor (The Morning Never Came samt Ghost of Loss) har jag lyssnat på till viss del men inte skaffat mig någon annan åsikt än att det låter intressant.
Med Amorphis är läget precis tvärtom.
Amorphis är ett av de där banden som jag lyssnade på väldigt mycket under min gymnasietid. Jag lyssnade inte på Amorphis lika mycket som på Dream Theater eller Nirvana, men jag bar alltid Elegy med mig i väskan ifall jag fann utrymme att lyssna på skivan mellan lektioner eller på väg hem. Det är också Elegy som är min personliga favoritskiva men bandets Reign in blood är utan tvekan Tales from the thousand lakes. När den Kalevalabaserade skivan släpptes av Relapse 1993 gjorde den ett ganska bestående intryck inom metalvärlden och banade väg för den melodiösa dödsmetallen. Inte långt efter fick skivan epitetet “klassiker”.
Det var bandets förmåga att blanda in eftertänksamma melodier (gitarrmelodierna i t ex Drowned Maid, synthslingan i slutet av In the beginning (sic!) eller den i klassikern Black Winter Day) i musiken som väckte hårdrockarnas intresse. Det är egentligen inte så mycket dödsmetall i Amorphis musik efter debuten The Karelian Isthmus. Det är snarare långsamt, vackert och melodiöst utan att den välkända finska melankolin skulle förloras. Och ärligt talat, den charmliga ungdomligheten som så många band under tidigt 90-tal visade - så även Amorphis - är endast ett bevis på den massiva upptäckarlystnad som fanns inom genren i dess barndom.
Konsertrecension: High on fire & Pelican
När Pelican går på scen är publiken på golvet minst sagt lätträknad, ungefär 35 fick jag det till vid en snabb räkning. Pinsamt nog står samtliga, även jag, på säkert avstånd från bandet. Bortsett från två långhåriga herrar i mössa står publiken mest med armarna i kors och lyssnar avvaktande på bandets melankoliska och atmosfäriska ljudlandskap.
Först efter halva setet har basisten fått nog och visar med en inbjudande gest att publiken ska komma närmare, och lite tveksamt (förmodligen även halvt på skämt) skuttar en sliten man fram och tio-femton sekunder senare har publiken äntligen tagit sig fram till scenkanten. Jag stannar kvar intill väggen och njuter av att emellanåt kunna sluta ögonen och drömma bort en stund. Stora delar av bandets senaste skiva rivs av utan någon större intern eller extern interaktion, bortsett från då bandets ena gitarrist blygt får ur sig “Thank you, this is our first time in Sweden.” Personligen hade jag nog tyckt att det hade varit kul om han, precis som många andra amerikaner, förväxlat Sverige med Schweiz så att publiken kunnat visa lite känslor.
Trots avsaknaden av interaktion med publiken lyckas Pelican fånga mig och kanske är det melankolin inom mig som förenar sig med den som ljuder ur högtalarna. Bandets organiska miljonprogramsmetal visade i lördags sin bästa sida i låtarna Bliss in concrete och City of echoes. Främst i titelspåret till bandets senaste skiva som ståtar med den vackraste gitarrmelodi jag hört den här sidan 2000-talet. När samma melodi återkommer för andra gången några minuter senare är det som att återse sin käresta efter att hon varit bortrest under en längre tid och man känner hennes ljuvliga doft vid den första omfamningen, vilken övergår till en mjuk omtänksam kyss. Helt klart höjdpunkten från ett bra gig som annars led av lite för mycket av tafatt ljussättning.
High on Fire äntrar scenen. Publikjubel och Fury whip. Hela tiden slår det mig att publiken agerar nickedocka och lyder Matt Pikes gitarr efter hur brutala riff den avger. Ju brutalare, desto mer aggressiv publik. Så fortsätter det under resten av kvällen och jag hinner inte tänka speciellt mycket utan lyder gitarren även jag, men så händer det. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att fantisera tillbaka till min barndom och undra varför ingen spelade gitarr lika tufft som Matt Pike då jag var ung och hade nästintill obefintligt med tid att ägna åt eventuellt gitarrspelande (så kids, det är honom ni ska dyrka nu och inte någon annan!). Men lika fort som tanken kom till mig försvinner den i Turk och de två kamraterna framför mig blir som besatta och börjar slå i luften och slänger sig sedan in i den tjocka publikmassan precis framför Pikes fötter.
Det snortajta bandet river av en hel del spår från nya Death is this communion (bl a Waste of Tiamat, Rumors of War, Cyclopian Scape, nämnda Turk samt titelspåret) men hinner samtidigt med en del gamla låtar som nämda Speedwolf, Eyes & Teeth, Devilution och publikfavoriten Baghdad från debutskivan The art of self defence.
När det hela börjar lida mot sitt slut och blåmärkena efter alla de hårda gitarriffen börjar att både synas och kännas undrar jag varför jag egentligen sågade Surrounded by thieves för fem år sedan. Men sent ska syndaren vakna sägs det. Tydligen är det även redan för sent för extranummer och portarna för den discoklubb som huserar i lokalen öppnas, men inte förrän buropen ljuder och golvet skakar av ilskan från 200 fötter. Men när discomusiken ljuder ur högtalarna blir Svensson som förbytt och går mot kapprummet med trötta och möra ben samtidigt som det breda leendet breder ut sig över ansiktet.