"I'd rather have a bottle in front of me, than a frontal lobotomy" - Tom Waits

Recension: Ordo ad chao

Ordo ad chao - smallDet har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här recensionen eftersom jag inte riktigt förstår mig på Ordo ad Chao. Nu menar jag inte på det traditionella bra/dåligt-viset utan jag förstår inte vad den gör med mig när jag lyssnar på den och jag måste erkänna att det ibland gör mig lite orolig. Den påverkar mig till den grad att jag ibland känner av en svårighet att andas och att rummet jag vistas i krymper (speciellt under mörka kvällar nu under hösten) men musiken påverkar även mina drömmar till den grad att jag ibland vaknar och tror mig vara instängd i en blöt och rutten trädstam innan jag inser att det är mitt täcke som är dränkt i svett. Inte helt otänkbara reaktioner om man lyssnat på Ordo ad chao under en längre period i ett mörklagt rum då produktionen verkligen är klaustrofobisk och kvävande.

Ens psyke mår inte bättre av att lyssna till Attila Chisar då han kvider, pratar, skriker, grymtar, ljuder, mässar, stönar, vrålar eller viskar fram sin lyrik. Att Chisar inte låter som den gemene black metal-vokalisten är av stor vikt för hur jag uppfattar denna skiva. Istället för att vara en “vanlig sångare” skapar han ett ytterligare instrument som bidrar starkt till ljudbilden. Vilket är något jag inte upplevt på ett lika positivt vis förut även om Mike Pattons insatser i Fantômas gör sig påminda.

Även om det, för mig, är Attila som lyfter skivan så går det inte att undvika det som Blasphemer gjort för Mayhem på Ordo ad chao. Att flytta från Oslo för att bosätta sig med sin flickvän i Portugal kan mycket väl vara det bästa som hänt honom personligt, men samtidigt även musikaliskt. Som vi kunde läsa in Close-Up Magazine #90 så säger Blasphemer att han “var strandsatt i en negativ spiral i Oslo” och att flytten till Portugal öppnat ett annat perspektiv för honom att se sig själv ur. Om det nu är klimatbytet som givit honom möjligheten att skriva Ordo ad chao (Blasphemer har skrivit nästan varenda ton sedan han gick med i bandet för tio år sedan) så är jag inte den som vill veta hur han kände sig i Oslo, ty verket är det mörkaste som jag någonsin hört.

Att jämföra Ordo ad chao med någonting som jag tidigare hört är svårt, om inte omöjligt då jag aldrig hört något liknande. Kanske för att skivan helt saknar konventionella låtar och istället förmedlar sig självt genom flöden vilka är mer öppna för personliga tolkningar och upplevelser. Det är vad jag vet, ett unikum. Ett unikum som grundar sig i de traditionella genreregler som bandet själv en gång var med och lade grunderna till, men som samtidigt kräver en blick in i framtiden.

Ordo ad chao är förmodligen årets bästa skiva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

november 12, 2007 | Kategoriserat under Musik, Recensioner 

Kommentarer

2 kommentarer angående “Recension: Ordo ad chao”

  1. 2007 års tio bästa skivor - del 3 : A fair judgement säger den 21 januari 2008, klockan 22:34:

    [...] skivans placering är säkert för många föga oväntad, framför allt för dem som läste min recension. Ordo ad chao är ett unikum och årets mest progressiva, men samtidigt en väldigt regressiv [...]

  2. Kim säger den 01 april 2008, klockan 21:23:

    Oj, bra att jag hittade denna din djupdykande recension! Nu ska jag nog ta en vända till med Ordo ad chao i spelaren. Jag lämnade den just för att jag upplevde att den, som du säger, kunde kännas både “klaustrofobisk och kvävande”. Black metal har i vissa fall den effekten, liksom tömmer luften på syre (Shining, som du har i någon bästalista är ett annat sådant fall).

    Nå, nu har du pekat på möjliga ingångar i “helvetet” och jag känner mig styrkt att brottas med musiken en omgång igen :)

    Stark text!

Lämna en kommentar