När Pelican går på scen är publiken på golvet minst sagt lätträknad, ungefär 35 fick jag det till vid en snabb räkning. Pinsamt nog står samtliga, även jag, på säkert avstånd från bandet. Bortsett från två långhåriga herrar i mössa står publiken mest med armarna i kors och lyssnar avvaktande på bandets melankoliska och atmosfäriska ljudlandskap.

Först efter halva setet har basisten fått nog och visar med en inbjudande gest att publiken ska komma närmare, och lite tveksamt (förmodligen även halvt på skämt) skuttar en sliten man fram och tio-femton sekunder senare har publiken äntligen tagit sig fram till scenkanten. Jag stannar kvar intill väggen och njuter av att emellanåt kunna sluta ögonen och drömma bort en stund. Stora delar av bandets senaste skiva rivs av utan någon större intern eller extern interaktion, bortsett från då bandets ena gitarrist blygt får ur sig ”Thank you, this is our first time in Sweden.” Personligen hade jag nog tyckt att det hade varit kul om han, precis som många andra amerikaner, förväxlat Sverige med Schweiz så att publiken kunnat visa lite känslor.

Trots avsaknaden av interaktion med publiken lyckas Pelican fånga mig och kanske är det melankolin inom mig som förenar sig med den som ljuder ur högtalarna. Bandets organiska miljonprogramsmetal visade i lördags sin bästa sida i låtarna Bliss in concrete och City of echoes. Främst i titelspåret till bandets senaste skiva som ståtar med den vackraste gitarrmelodi jag hört den här sidan 2000-talet. När samma melodi återkommer för andra gången några minuter senare är det som att återse sin käresta efter att hon varit bortrest under en längre tid och man känner hennes ljuvliga doft vid den första omfamningen, vilken övergår till en mjuk omtänksam kyss. Helt klart höjdpunkten från ett bra gig som annars led av lite för mycket av tafatt ljussättning.

High on Fire äntrar scenen. Publikjubel och Fury whip. Hela tiden slår det mig att publiken agerar nickedocka och lyder Matt Pikes gitarr efter hur brutala riff den avger. Ju brutalare, desto mer aggressiv publik. Så fortsätter det under resten av kvällen och jag hinner inte tänka speciellt mycket utan lyder gitarren även jag, men så händer det. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att fantisera tillbaka till min barndom och undra varför ingen spelade gitarr lika tufft som Matt Pike då jag var ung och hade nästintill obefintligt med tid att ägna åt eventuellt gitarrspelande (så kids, det är honom ni ska dyrka nu och inte någon annan!). Men lika fort som tanken kom till mig försvinner den i Turk och de två kamraterna framför mig blir som besatta och börjar slå i luften och slänger sig sedan in i den tjocka publikmassan precis framför Pikes fötter.

Det snortajta bandet river av en hel del spår från nya Death is this communion (bl a Waste of Tiamat, Rumors of War, Cyclopian Scape, nämnda Turk samt titelspåret) men hinner samtidigt med en del gamla låtar som nämda Speedwolf, Eyes & Teeth, Devilution och publikfavoriten Baghdad från debutskivan The art of self defence.

När det hela börjar lida mot sitt slut och blåmärkena efter alla de hårda gitarriffen börjar att både synas och kännas undrar jag varför jag egentligen sågade Surrounded by thieves för fem år sedan. Men sent ska syndaren vakna sägs det. Tydligen är det även redan för sent för extranummer och portarna för den discoklubb som huserar i lokalen öppnas, men inte förrän buropen ljuder och golvet skakar av ilskan från 200 fötter. Men när discomusiken ljuder ur högtalarna blir Svensson som förbytt och går mot kapprummet med trötta och möra ben samtidigt som det breda leendet breder ut sig över ansiktet.