Det blev inget besök på Sticky Fingers varken i går eller i söndags. Det var ju tänkt att jag skulle se Marduk och Unleashed i söndags men två dagar innan lönen inkommit på kontot så var det inte riktigt läge för det. Än värre var det i går då Path of no Return – ett av Sveriges ”nya” hardcorehopp – spelade på Sticky Fingers. 65 kronor räckte helt enkelt inte för en biljett.

I dag är premisserna annorlunda. Insomnium, Swallow the Sun och Amorphis på Sticky Fingers. Lönen har kommit och jag står på listan. Det betyder merch.

Insomnium har jag inte hört en enda ton med, men enligt Encyclopaedia Metallum spelar bandet någon form av melodiös dödsmetall. Betygen på bandets tre fullängdare är höga, men att lita på de betyg som finns på ”Metal Archives” är som att tro på Gud. Vad det sedan gäller Swallow the Sun så har jag inte hört bandets senaste skiva Hope, men bandets övriga två skivor (The Morning Never Came samt Ghost of Loss) har jag lyssnat på till viss del men inte skaffat mig någon annan åsikt än att det låter intressant.

Med Amorphis är läget precis tvärtom.

Amorphis är ett av de där banden som jag lyssnade på väldigt mycket under min gymnasietid. Jag lyssnade inte på Amorphis lika mycket som på Dream Theater eller Nirvana, men jag bar alltid Elegy med mig i väskan ifall jag fann utrymme att lyssna på skivan mellan lektioner eller på väg hem. Det är också Elegy som är min personliga favoritskiva men bandets Reign in blood är utan tvekan Tales from the thousand lakes. När den Kalevalabaserade skivan släpptes av Relapse 1993 gjorde den ett ganska bestående intryck inom metalvärlden och banade väg för den melodiösa dödsmetallen. Inte långt efter fick skivan epitetet ”klassiker”.

Det var bandets förmåga att blanda in eftertänksamma melodier (gitarrmelodierna i t ex Drowned Maid, synthslingan i slutet av In the beginning (sic!) eller den i klassikern Black Winter Day) i musiken som väckte hårdrockarnas intresse. Det är egentligen inte så mycket dödsmetall i Amorphis musik efter debuten The Karelian Isthmus. Det är snarare långsamt, vackert och melodiöst utan att den välkända finska melankolin skulle förloras. Och ärligt talat, den charmliga ungdomligheten som så många band under tidigt 90-tal visade – så även Amorphis – är endast ett bevis på den massiva upptäckarlystnad som fanns inom genren i dess barndom.