-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Tung hårdrocksjul
Det är dagen före dopparedagen, huruvida seden att samlas kring grytan för att doppa bröd däri lever kvar vet jag inte men uttrycket lever i allra högsta grad kvar, så därför tänkte jag bjuda bloggens läsare på ett par trevliga jullåtar i hårdrockstappning. Jag har tidigare nämnt Trans-Siberian Orchestra som den julmusik som jag helst spelar om det finns personer som inte gillar hårdrock i närheten. Men detta är ju en blogg av en hårdrockare för hårdrockare så därför får ni lite fina tips här nedan.
Fight Christmas Ride
King Diamond No Presents For Christmas
220 Volt Heavy Christmas
Spinal Tap Christmas with the Devil
Manowar Silent Night
Detta är ett litet axplock av hårdrockslåtar med jultema. Har ni några egna favoriter på alternativa jullåtar så skäms inte med att tipsa om dessa i kommentarerna. Jag vet åtminstone att Alice Cooper och Dio spelat in ett par jullåtar.
Jag återkommer i mellandagarna med en nyårskrönika.
Europe i studion
Det finns två band som, om jag skulle få uppdraget att recensera dem, skulle orsaka en jävsituation. Det ena är, som erfarna läsare sedan länge förmodligen listat ut, Opeth från Stockholm. Det andra är Upplands-Väsbys Europe.
Första skivan som jag någonsin fick var Europes The Final Countdown. Då var jag sex år och älskade det besinningslöst. I dag vid 27 års ålder är kärleken till bandet minst lika stor även om jag inte omfamnar nämnda skiva med samma intensitet och värme.
Kärleken, eller fanatismen som somliga är villiga att kalla det, har aldrig gått överstyr även om det flertalet gånger funnits skäl för att agera. Men det är väl ungefär som med Deep Purple och deras Smoke on the water, den stora massan av Rix FM-hjärntvättade idioter kommer aldrig att förstå att Europe är så mycket mer än trion Rock the Night, Carrie samt tidigare nämnda The Final Countdown. Men samtidigt är detta en välsignelse då man slipper få fantastiska låtar förstörda av den stora massan.
Vad vill jag egentligen säga med detta elitistiska inlägg?
Jag vill göra er alla uppmärksamma att Europe har gått in i studion för att spela in en uppföljare till den mycket grymma skivan Secret Society. Gå in på deras studioblogg för att läsa och lyssna på vad som sker när gubbarna är i studion och skapar fantastisk hårdrock.
Recension: Whitesnake, Scandinavium 17/11 2008
1997 släppte David Coverdale en liveskiva där han tillsammans med dåvarande gitarristen Adrian Vandenberg spelade ett akustiskt set för japanska skivbolagsdirektörer och lyckliga utvalda fans. Inspelningarna från den kvällen släpptes sedermera som Starkers in Tokyo och det är en skiva som jag, då och då faktiskt återvänder till. Det är också i det här avskalade formatet som dagens Whitesnake borde klä sig i, och inte i den bombastiska 1987-metal utstyrseln som bandet envisar sig vid att försöka fylla. Det fallerar katastrofalt.
Inleder konserten gör Best Years från senaste studioskapelsen Good to be bad och i och med det lägger man direkt nivån på spelningen. Redan efter några minuter suckar jag och tittar på min stolsgranne Danger Avenue-Thomas för att sedermera beklaga mig över Davids horribla skrikande. Den väntade örfilen uteblir och döm min förvåning när Thomas, ett enormt stort Whitesnake-fan, instämmer i mina ord. Så fortsätter det under stora delar av konserten. Vi beklagar oss, går på toaletten och köper öl utan att bry oss om det vi missar.
Någonstans innan det att gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach får tillgång till hela scenutrymmet i strax över tio minuter så summerar Thomas kvällen på ett alldeles utmärkt sätt genom att säga något i stil med:
Jarno, jag känner mig lurad. När man går och ser Whitesnake så ska det vara som det bästa sex man haft. Det ska inkludera förspel och uppskattning, samtidigt som det är till mig David ska rikta uppmärksamheten. Nu känner jag mig lurad och utnyttjad bland tusen andra one-night-stands. Jag är värd mer än så.
Det är exakt den känslan jag får när jag sitter på ena långsidan och ser över mot scenen. Det är som att herr Coverdale inte bryr sig om att hans röstresurser inte längre räcker för att ta de höga tonerna. Istället blir det ett hemskt skrikande, nästan, hela konserten igenom. Det är när man saktar ner, stoppar de skrikande heavy metal-gitarrerna, gömmer de stora trummorna och plockar fram den akustiska gitarren som konserten blixtrar till. Det är när Coverdale tar sångerna till hjärtat, accepterar sin röst och tar sig an The deeper the love, Ain’t gonna cry no more och Deep Purples underbara Soldier of fortune som Coverdale bevisar oss att han inte slängt bort världens bästa rockröst.
Det blir istället alldeles för uppenbart att detta förmodligen är det sista vi får se av den numera 57-årige cock rock-guden. Han är förmodligen trött efter 30+ år i branschen, men jag skulle mer än gärna betala 485 kronor för att se en ny uppdaterad version av Starkers in Tokyo. För något mer av den här kalkonartade farsen är i alla fall inte jag inte intresserad av.
Konsertkväll
När Mikael Åkerfeldt (Opeth) i lördags i sitt mellansnack började sjunga på nedanstående fyra rader var det inte många som förstod vad han hade i åtanke.
Who knows where the cold wind blows,
I ask my friends, but, nobody knows
Who am I to believe in love,
Oh, love ain’t no stranger
När han sedan frågade “gillar ni inte Whitesnake? Ska ni inte se dom i nästa vecka?” var responsen tudelad. De äldre skrek “jaaaa!”, de yngre antingen skrattade, skrek “neeej!” eller så var de helt oförstående. Själv log jag mest av njutning, ty Whitesnakes bluesera är något som jag själv uppskattar väldigt mycket. Att Mikael sedan flera år tillbaka, på ett eller annat sätt, under Opeths konserter uppmärksammat cock rockens störste symbol tycker jag är underhållande med tanke på den milslånga skillnaden banden emellan. Whitesnake kan ses som den raka antitesen till Opeths mer brutala dödsmetall
I går spelade Whitesnake i Stockholm och det mesta ser ut som vanligt på tidningarnas recensionssidor. Aftonbladets Mattias Kling saknade hugget, DNs Fredrik Strage tycker att David Coverdale fortfarande övertygar, Linnéa Olsson på SvD ser ingen farlighet hos den vite ormen i sin underhållande recension.
Det finns även ett par bloggare som var på plats i Hovet för att se bandet, däribland Enligt min humla Josh, Erik Laakso och Rosmari från Kulturbloggen. Gemensamma nämnare bland bloggarnas samt journalisternas recensioner är att de flesta irriterar sig på gitarrsolona, samt att de anser David Coverdale sjunga aningen surt i de rockigare klippen.
När jag själv såg bandet någon gång i slutet av 2004 så vibrerade Scandinavium och Whitesnake var helt fantastiskt. Herr Coverdale var då 53 år, men hade fortfarande rösten i behåll samtidigt som han cock rockade sitt mikrofonstativ precis som vanligt. Jag minns att bandet öppnade med Deep Purple-klassiskern Burn och att det blev ordentlig fart på publiken direkt. Jag och min polare Uffe fick den kvällen exakt samma känsla som när vi såg Europes återföreningsgig i Lisebergshallen bara några veckor tidigare (eller senare, minnet sviker). De var båda fantastiska konserter och vi är otroligt skeptiska till om banden någonsin igen kommer att vara lika bra som just de där två höstkvällarna. Europe var bra 2006, men inte ens i närheten av den där kvällen 2004.
Om Whitesnake lyckas får jag se i kväll i Scandinavium.