-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
2007, några rekommendationer
Förmodligen är det Nick Hornby som, någorlunda, skämtsamt skrivit att musikjournalister lyssnar på musik för att få summera sitt musikår i listform mot årets slut. Någon uns sanning finns det säkert i det, men är man musiknörd med allt vad det innebär så är man även något utav en statistiknisse. Eftersom jag nu är klar med min årsbästalista vad gäller årets skivor så tänkte jag att det kanske vore kul att presentera någar låtar från 2007 som jag gillar. Det kommer inte att bli några långa förklaringar till låtarna utan istället har jag ordnat så att ni kan lyssna på samtliga låtar i min eminenta lilla mediaspelare. Skivan som låten finns på finner ni inom parentes.
- Fish Zoe 25 (13th Star)
- Erik Enocksson The joy of D.H. Lawrence (Farväl Falkenberg OST)
- Sällskapet Järnstaden (Sällskapet)
- Karin Ström En saknad lika häftig (En saga om en sten)
- Mayhem Anti (Ordo ad chao)
- Shining Låt Oss Ta Allt Från Varandra (V/Halmstad - Niklas angående Niklas)
- Tulus Morbid Curiosity (Biography Obscene)
- Bob Frank & John Murry Joaquin Miriette, 1853 (World without end)
- Porcupine Tree Way Out Of Here (Fear of a Blank Planet)
- Christian Kjellvander Somewhere Else (I Saw Her From Here…)
- Dillinger Escape Plan When Acting As A Wave (Ire Works)
- DHG The Snuff Dreams Are Made Of (Supervillain Outcast)
- Martin Grech Heritage (March of the Lonely)
- Omar A. Rodriguez-Lopez Rapid Fire Tollbooth (Se Dice Bisonte, No Bùfalo)
2007 års tio bästa skivor - del 3
Då är det dags för mig att presentera årets fem främsta skivor.
5. Bob Frank And John Murry “World Without End”
Tio sånger om död och döende men framför allt rör det sig om hämnd. World Without End är en resa 150 år tillbaka i tiden, en lektion om det våldsförälskade Amerika. Det blir sällan melodramatiskt eller Hollywoodskt utan dessa tio sånger är autentiska berättelser om olika personers väg till deras sista utväg, mord. Om det så handlar om kvinnan som kommer på sin man att vara otrogen med en ung 16-årig flicka och murar in henne i husets skorsten, eller om Bubba Rose som en dag får nog av sin chef och stegar in på dennes kontor och avlossar ett hagelgevärsskott och promenerar sedan stillsamt iväg. Men mördarcountryn blir aldrig en hyllning till mördaren utan snarare handlar det om att problematisera mordet som den enkla utvägen. Man kan säga att moralen med den här skivan är den att vi alla är benägna att ta en annan människas liv när bägaren runnit över, men att det sällan är den rekommenderade utvägen.
4. High on Fire “Death Is This Communion”
När jag lyssnar på Death is this communion så gör jag det med en extremt barnslig glädje. Jag hytter med näven så länge att jag efter en stund tror att armen har lossnat för flera timmar sedan. Jag hoppar omkring och spelar luftgitarr som om det vore det sista jag gjorde, ännu värre är det med lufttrummorna. Förmodligen ligger det en lapp på hallmattan vilken dag som helst där det står att jag vräkts från lägenheten. Men jag kan inte hjälpa det, Death is this communion, är en primal urkraft. Men framför allt är det musik som får mig att vilja stå på scen och bara demolera allt, att tillsammans med ett band leverera orgasmer endast beväpnade med de enklaste rockinstrument. Förmodligen är High on Fire ett mycket mer intressant Mötorhead för 2000-talet.
3. Erik Enocksson “Farväl Falkenberg Soundtrack”
Efter att jag tagit studenten hade jag, som så många andra vänner, svårigheter med att veta vad jag ville med min framtid. Det slutade med att jag hamnade på den lokala grundskolan och tog mig fram på timvikariat för att året därefter jobba på batterifabriken i den angränsande byn. Det var där jag fick reda på vad jag inte skulle göra, och vad jag var tvungen att göra. Det var i samband med att en kollega på en angränsande avdelning begick självmord efter det att han jobbat på fabriken i över 35 år som jag förstod att det var dags att bege mig bort, skaffa mig en utbildning och försöka göra så mycket som möjligt för att inte stagnera. Det är dessa ämnen som filmen, och Erik Enockssons ljudspår förmedlar och lyfter fram för analys. Musiken är lågmäld och perfekt i sitt målande av den ödsliga småstaden. Ett soundtrack vilket målar fram resultatet av de som valde att stanna kvar.
2. Wolves In The Throne Room “Two Hunters”
“The important thing about black metal is that it expressed a pure cry for the utter destruction of the modern world – it is a cry of sorrow, hopelessness and pain. It is not a call for a specific political program; it does not provide a map out of the darkness; in black metal, the depth of sadness is boundless and infinite.” skriver bandet på sin Myspace-blogg då det skall förklara sin syn black metal. Man tar avstånd från satanismen och finner istället inspiration inom bland annat djupekologi och eko-feminism. Det är inte konstigt att dessa tre herrar från Olympia, Washington har fått epitetet black metal-hippies, men det är ett alldeles för enkelt sätt att avfärda WITTR som tre tokstollar. Musikaliskt tar bandet avstamp i den norska scenen med Burzum och Darkthrone som inspirationskällor, men med en ung gosses äventyrslust utforskar man och inspireras av naturalistisk post-rock. Förmodligen kommer bandet att synas på MTV inom en snar framtid.
1. Mayhem “Ordo ad chao”
Den här skivans placering är säkert för många föga oväntad, framför allt för dem som läste min recension. Ordo ad chao är ett unikum och årets mest progressiva, men samtidigt en väldigt regressiv skiva. Progressiviteten kommer från hur Blasphemer skrivit låtarna som känsloflöden utan ramar, där allting är tillåtet så länge det främjar låtens syfte. Det regressiva handlar om ljudproduktionen även om den med sin avskyvärda ruttna stank är väldigt modern. Det skall sägas, Ordo ad chao, är inte för alla. Den är mörk samt både kvävande och krävande med sin intensitet. Förmodligen är det av den anledningen som jag finner det dystopiskt melodiösa partiet i slutet av Illuminate Eliminate som skivans absolut främsta. Ett andrum, en springa i taket där en liten glimt solljus kan slå sig in. Och svärtan skiftar färg mot en askfärgad nyans och låter oss tro att det trots allt finns hopp om morgondagen.
2007 års tio bästa skivor - del 2
Då är det dags för mig att presentera placeringarna tio till sex av min årsbästalista.
10. Machine Head “The Blackening”
Jag har inte intresserat mig för bandet nämnvärt mycket sedan jag hörde Burn My Eyes för första gången omkring 1997. Det är en skiva som jag burit med mig och försökt hävda att den är, om inte bättre så i alla fall i paritet med det mesta av Slayers material. Efter att The Blackening nått hårdrockarna så bör jag inte längre ha problem med att hävda mig om Machine Heads storhet. The Blackening är för 2000-talet vad Reign In Blood och Master of Puppets var för 1980-talet.
9. Sällskapet “S/T”
Jag har sedan barnsben haft en lite romantisk syn på resandet med tåg. Varför vet jag inte då jag inte kan minnas något särskilt från barndomen som haft med tåg att göra. Snarare är det Before Sunrise som skapat inre bilder om tågresande som romantiskt, färgglatt och inte alls långdraget. Filmen har även fått mig att vilja upptäcka Europa, med tåg som främsta färdmedel. Att jag då associerar Sällskapets första skiva som ett soundtrack för resan genom östeuropas gråa centralstationer och städer känns lite underligt. Skivan är snarare postindustriellt grå, melankolisk, dyster, full av avgaser och ganska rejält hopplös. Sällskapet lyckas göra betongen vackrare under 43 minuter än vad världens alla graffitikonstnärer lyckats med under flera livstider.
8. Christian Kjellvander “I Saw Her From Here / I Saw Here From Her”
På I Saw Her From Here / I Saw Here From Her har Kjellvander tagit ett steg bort från de enhetliga låtarna som präglade Faya, konceptskivan om en rotlös man som lämnar sin familj för att finna sig själv. Den här gången handlar det om ensamma låtar som inte är beroende av varandra för att kunna stå stadigt, men inte blir det sämre för det. Där Faya handlade om att inte finna sin plats i livet kan man se I Saw Her From Here / I Saw Here From Her som en skiva om att nuet inte är så himla dåligt ändå. Kjellvander är fortfarande bland de bästa på att skriva sånger som tar sig in under huden och berör, men den här gången lyckas han inte lika ofta. Trots det är hans musik i världsklass.
7. Porcupine Tree “Fear of a Blank Planet”
Porcupine Tree har ända sedan första gången jag lyssnade på bandet i samband med att In Absentia kom ut (efter att ha läst namnet Steven Wilson i Opeths Blackwater Park-konvolut) varit ointressanta för mig. Men inte längre, sakta men säkert har bandets emo-prog tagit ett fast grepp om mina högtalare och mig själv. Framför allt är det den Lunar Park-inspirerade Fear of a Blank Planet som öppnat portarna till Steven Wilsons parallella universum. Men på FoaBL är Wilsons parallella universum en avbild av det moderna västerländska samhället. Det är en mycket deprimerande bild som målas upp där mycket handlar om avsaknaden av intelligenta interaktioner och istället innehåller vardagen piller, TV, XBOX och depressioner. Ett fantastiskt vackert soundtrack till en hemsk verklighet.
6. Shining “V - Halmstad (Niklas angående Niklas)”
Att löpa hela linan ut som Kvarforth och hans entourage gjorde på den releasefest som arrangerades på Diezel i Halmstad, samt inleda sin senaste skiva, V - Halmstad (Niklas angående Niklas) med följande citat: “As I was going up the stair, I met a man who wasn’t there. He wasn’t there again today, I wish, I wish he’d go away” kräver god fingertoppskänsla för att man skall lyckas hålla sig på rätt sida fånerierna. För Niklas Kvarforth är det inga problem med balanseringen, ty hans allvarliga självmordsmusik är både snygg och intensiv. Samtidigt känns skivans samplingar, och då framför allt de från Christina Ricci-filmen Prozac Nation i Låt Oss Ta Allt Från Varandra som det mest självklara på skivan. Men bäst är skivans avslutande spår, Neka Morgondagen, där Niklas influerats kraftigt av sin store idol Thåström i framför allt sång men även till viss del musikaliskt. Årets bästa icke-black metal black metal-skiva.
2007 års tio bästa skivor - del 1
Det är inte ett enkelt projekt att sammanfatta ett nyligen passerat musikår. 12 månader med musik skall komprimeras till en lista på tio skivor som lämnat spår hos mig, vem som helst förstår att det inte är en enkel uppgift. Därför har jag valt att dela i min årsbästalista i tre delar. I denna, den första delen går jag igenom de skivor som jag lyssnat på en del men inte tillräckligt mycket för att kunna bilda mig en åsikt om huruvida de platsar på listan eller inte. I de resterande två delarna redovisar jag de tio skivor som påverkat mig allra mest under det gångna året och där är inläggen uppdelade på fem skivor vardera enbart för spänningens skull.
De skivor som redovisas nedan är sådana som skulle kunna ha haft en möjlighet att ta sig in på min årsbästalista om jag bara hade hunnit koppla ett hårdare grepp om dem. Endast i ett fall, Fishs 13th Star, har jag haft problem med att bestämma mig huruvida den platsar på min lista trots att jag lyssnat på skivan över 20-talet gånger.
De oturliga skivorna som inte fått tillräckligt med speltid är följande:
Deathspell Omega Fas: Ite Maledicte In Ignem Aeternum, Radiohead In Rainbows, Pelican City of Echoes, Dillinger Escape Plan Ire Works, Omar A. Rodriguez-Lopez Se Dice Bisonte, No Bùfalo, Martin Grech March Of The Lonely, Gamma Ray Land of The Free II, Fish 13th Star, Explosions In The Sky All Of A Sudden, I Miss Everyone, Om Pilgrimage, DHG Supervillain Outcast, Dinosaur Jr. Beyond, Dead Soul Tribe A Lullaby For The Devil, Primordial To The Nameless Dead och Andrew Bird Armchair Apocrypha.