Det är inte ett enkelt projekt att sammanfatta ett nyligen passerat musikår. 12 månader med musik skall komprimeras till en lista på tio skivor som lämnat spår hos mig, vem som helst förstår att det inte är en enkel uppgift. Därför har jag valt att dela i min årsbästalista i tre delar. I denna, den första delen går jag igenom de skivor som jag lyssnat på en del men inte tillräckligt mycket för att kunna bilda mig en åsikt om huruvida de platsar på listan eller inte. I de resterande två delarna redovisar jag de tio skivor som påverkat mig allra mest under det gångna året och där är inläggen uppdelade på fem skivor vardera enbart för spänningens skull.

De skivor som redovisas nedan är sådana som skulle kunna ha haft en möjlighet att ta sig in på min årsbästalista om jag bara hade hunnit koppla ett hårdare grepp om dem. Endast i ett fall, Fishs 13th Star, har jag haft problem med att bestämma mig huruvida den platsar på min lista trots att jag lyssnat på skivan över 20-talet gånger.

De oturliga skivorna som inte fått tillräckligt med speltid är följande:
Deathspell Omega Fas: Ite Maledicte In Ignem Aeternum, Radiohead In Rainbows, Pelican City of Echoes, Dillinger Escape Plan Ire Works, Omar A. Rodriguez-Lopez Se Dice Bisonte, No Bùfalo, Martin Grech March Of The Lonely, Gamma Ray Land of The Free II, Fish 13th Star, Explosions In The Sky All Of A Sudden, I Miss Everyone, Om Pilgrimage, DHG Supervillain Outcast, Dinosaur Jr. Beyond, Dead Soul Tribe A Lullaby For The Devil, Primordial To The Nameless Dead och Andrew Bird Armchair Apocrypha.