Då är det dags för mig att presentera placeringarna tio till sex av min årsbästalista.

10. Machine Head ”The Blackening”

Jag har inte intresserat mig för bandet nämnvärt mycket sedan jag hörde Burn My Eyes för första gången omkring 1997. Det är en skiva som jag burit med mig och försökt hävda att den är, om inte bättre så i alla fall i paritet med det mesta av Slayers material. Efter att The Blackening nått hårdrockarna så bör jag inte längre ha problem med att hävda mig om Machine Heads storhet. The Blackening är för 2000-talet vad Reign In Blood och Master of Puppets var för 1980-talet.

9. Sällskapet ”S/T”

Jag har sedan barnsben haft en lite romantisk syn på resandet med tåg. Varför vet jag inte då jag inte kan minnas något särskilt från barndomen som haft med tåg att göra. Snarare är det Before Sunrise som skapat inre bilder om tågresande som romantiskt, färgglatt och inte alls långdraget. Filmen har även fått mig att vilja upptäcka Europa, med tåg som främsta färdmedel. Att jag då associerar Sällskapets första skiva som ett soundtrack för resan genom östeuropas gråa centralstationer och städer känns lite underligt. Skivan är snarare postindustriellt grå, melankolisk, dyster, full av avgaser och ganska rejält hopplös. Sällskapet lyckas göra betongen vackrare under 43 minuter än vad världens alla graffitikonstnärer lyckats med under flera livstider.

8. Christian Kjellvander ”I Saw Her From Here / I Saw Here From Her”

På I Saw Her From Here / I Saw Here From Her har Kjellvander tagit ett steg bort från de enhetliga låtarna som präglade Faya, konceptskivan om en rotlös man som lämnar sin familj för att finna sig själv. Den här gången handlar det om ensamma låtar som inte är beroende av varandra för att kunna stå stadigt, men inte blir det sämre för det. Där Faya handlade om att inte finna sin plats i livet kan man se I Saw Her From Here / I Saw Here From Her som en skiva om att nuet inte är så himla dåligt ändå. Kjellvander är fortfarande bland de bästa på att skriva sånger som tar sig in under huden och berör, men den här gången lyckas han inte lika ofta. Trots det är hans musik i världsklass.

7. Porcupine Tree ”Fear of a Blank Planet”

Porcupine Tree har ända sedan första gången jag lyssnade på bandet i samband med att In Absentia kom ut (efter att ha läst namnet Steven Wilson i Opeths Blackwater Park-konvolut) varit ointressanta för mig. Men inte längre, sakta men säkert har bandets emo-prog tagit ett fast grepp om mina högtalare och mig själv. Framför allt är det den Lunar Park-inspirerade Fear of a Blank Planet som öppnat portarna till Steven Wilsons parallella universum. Men på FoaBL är Wilsons parallella universum en avbild av det moderna västerländska samhället. Det är en mycket deprimerande bild som målas upp där mycket handlar om avsaknaden av intelligenta interaktioner och istället innehåller vardagen piller, TV, XBOX och depressioner. Ett fantastiskt vackert soundtrack till en hemsk verklighet.

6. Shining ”V – Halmstad (Niklas angående Niklas)”

Att löpa hela linan ut som Kvarforth och hans entourage gjorde på den releasefest som arrangerades på Diezel i Halmstad, samt inleda sin senaste skiva, V – Halmstad (Niklas angående Niklas) med följande citat: ”As I was going up the stair, I met a man who wasn’t there. He wasn’t there again today, I wish, I wish he’d go away” kräver god fingertoppskänsla för att man skall lyckas hålla sig på rätt sida fånerierna. För Niklas Kvarforth är det inga problem med balanseringen, ty hans allvarliga självmordsmusik är både snygg och intensiv. Samtidigt känns skivans samplingar, och då framför allt de från Christina Ricci-filmen Prozac Nation i Låt Oss Ta Allt Från Varandra som det mest självklara på skivan. Men bäst är skivans avslutande spår, Neka Morgondagen, där Niklas influerats kraftigt av sin store idol Thåström i framför allt sång men även till viss del musikaliskt. Årets bästa icke-black metal black metal-skiva.