2007 års tio bästa skivor – del 3

Då är det dags för mig att presentera årets fem främsta skivor.

5. Bob Frank And John Murry “World Without End”

Tio sånger om död och döende men framför allt rör det sig om hämnd. World Without End är en resa 150 år tillbaka i tiden, en lektion om det våldsförälskade Amerika. Det blir sällan melodramatiskt eller Hollywoodskt utan dessa tio sånger är autentiska berättelser om olika personers väg till deras sista utväg, mord. Om det så handlar om kvinnan som kommer på sin man att vara otrogen med en ung 16-årig flicka och murar in henne i husets skorsten, eller om Bubba Rose som en dag får nog av sin chef och stegar in på dennes kontor och avlossar ett hagelgevärsskott och promenerar sedan stillsamt iväg. Men mördarcountryn blir aldrig en hyllning till mördaren utan snarare handlar det om att problematisera mordet som den enkla utvägen. Man kan säga att moralen med den här skivan är den att vi alla är benägna att ta en annan människas liv när bägaren runnit över, men att det sällan är den rekommenderade utvägen.

4. High on Fire “Death Is This Communion”

När jag lyssnar på Death is this communion så gör jag det med en extremt barnslig glädje. Jag hytter med näven så länge att jag efter en stund tror att armen har lossnat för flera timmar sedan. Jag hoppar omkring och spelar luftgitarr som om det vore det sista jag gjorde, ännu värre är det med lufttrummorna. Förmodligen ligger det en lapp på hallmattan vilken dag som helst där det står att jag vräkts från lägenheten. Men jag kan inte hjälpa det, Death is this communion, är en primal urkraft. Men framför allt är det musik som får mig att vilja stå på scen och bara demolera allt, att tillsammans med ett band leverera orgasmer endast beväpnade med de enklaste rockinstrument. Förmodligen är High on Fire ett mycket mer intressant Mötorhead för 2000-talet.

3. Erik Enocksson “Farväl Falkenberg Soundtrack”

Efter att jag tagit studenten hade jag, som så många andra vänner, svårigheter med att veta vad jag ville med min framtid. Det slutade med att jag hamnade på den lokala grundskolan och tog mig fram på timvikariat för att året därefter jobba på batterifabriken i den angränsande byn. Det var där jag fick reda på vad jag inte skulle göra, och vad jag var tvungen att göra. Det var i samband med att en kollega på en angränsande avdelning begick självmord efter det att han jobbat på fabriken i över 35 år som jag förstod att det var dags att bege mig bort, skaffa mig en utbildning och försöka göra så mycket som möjligt för att inte stagnera. Det är dessa ämnen som filmen, och Erik Enockssons ljudspår förmedlar och lyfter fram för analys. Musiken är lågmäld och perfekt i sitt målande av den ödsliga småstaden. Ett soundtrack vilket målar fram resultatet av de som valde att stanna kvar.

2. Wolves In The Throne Room “Two Hunters”

“The important thing about black metal is that it expressed a pure cry for the utter destruction of the modern world – it is a cry of sorrow, hopelessness and pain. It is not a call for a specific political program; it does not provide a map out of the darkness; in black metal, the depth of sadness is boundless and infinite.” skriver bandet på sin Myspace-blogg då det skall förklara sin syn black metal. Man tar avstånd från satanismen och finner istället inspiration inom bland annat djupekologi och eko-feminism. Det är inte konstigt att dessa tre herrar från Olympia, Washington har fått epitetet black metal-hippies, men det är ett alldeles för enkelt sätt att avfärda WITTR som tre tokstollar. Musikaliskt tar bandet avstamp i den norska scenen med Burzum och Darkthrone som inspirationskällor, men med en ung gosses äventyrslust utforskar man och inspireras av naturalistisk post-rock. Förmodligen kommer bandet att synas på MTV inom en snar framtid.

1. Mayhem “Ordo ad chao”

Den här skivans placering är säkert för många föga oväntad, framför allt för dem som läste min recension. Ordo ad chao är ett unikum och årets mest progressiva, men samtidigt en väldigt regressiv skiva. Progressiviteten kommer från hur Blasphemer skrivit låtarna som känsloflöden utan ramar, där allting är tillåtet så länge det främjar låtens syfte. Det regressiva handlar om ljudproduktionen även om den med sin avskyvärda ruttna stank är väldigt modern. Det skall sägas, Ordo ad chao, är inte för alla. Den är mörk samt både kvävande och krävande med sin intensitet. Förmodligen är det av den anledningen som jag finner det dystopiskt melodiösa partiet i slutet av Illuminate Eliminate som skivans absolut främsta. Ett andrum, en springa i taket där en liten glimt solljus kan slå sig in. Och svärtan skiftar färg mot en askfärgad nyans och låter oss tro att det trots allt finns hopp om morgondagen.