Vi går en vacker vår till mötes
Jag har sedan i onsdags lyssnat någorlunda intensivt på Death Cab For Cuties nya singel I Will Possess Your Heart. En pretentiös låttitel kan tyckas, men så kärlek handlar ändå mer om att besitta någons hjärta än att äga det. När låten sedan är närmare nio minuter lång så kanske de flesta tycker att bandet tagit sig vatten över huvudet, och jag är själv inte helt säker på vad jag tycker.
En fullkomligt smittsam basgång bär tillsammans med en tajt trumma och en enkel pianoslinga låtens första 4:30 minuter och mina tankar florerar kring huruvida detta är Death Cabs variant av post-rock eller progressiv rock. Det här är dock inte bandets första långa låt utan det har sedan tidigare erfarenhet av långa låtar och då tänker jag främst på den 12:22 minuter långa Stability från den japanska utgåvan av The Photo Album (2001). Samtidigt har vi även titelspåret från Transatlanticism som är strax under åtta minuter. Skillnaden dessa låtar emellan är dock att I Will Possess Your Heart är första singel från bandets kommande skiva Narrow Stairs vilken släpps i mitten av maj.
Men åter till den nya singeln. När Ben väl får utrymme så är tveksamheterna skingrade och även om han sjunger på ett lite mer attackerande vis än vad jag är van vid så njuter jag till fullo. Att han sedan är självsäker nog att veta att hans dejt kommer att älska honom bara hon spenderar tillräckligt mycket tid med honom följer till viss del den känsla som jag får av hela låten, då den på något sätt tvingar sig på mig och fäster sig alldeles alldeles intill hjärtat.
“I won’t let you let me down so easily … I will possess your heart.”
Lyssna hos The Hype Machine.
Sättet du skriver på gör mig onekligen nyfiken på bandet. Då jag är ute efter nya musikaliska perspektiv (speciellt utanför metalsfären) verkar dessa herrar vara lysande. Min nya drog är Kings Of Lean och Bloc Party
Death Cab For Cutie har fått en lite väl negativ klang i och med att de hajpades så brutalt i och med tv-serien ”The O.C.”. Visserligen var det ungefär i samband med den seriens premiär i Amerika som jag själv kom in på bandet, men bandet har fått lite oförtjänt mycket kritik för att de skall ha sålt sig även om jag förstår vad som menas.
Det som är bäst med bandet är nog Ben Gibbards lyrik. Den är allt från vacker, tårögd och ärlig samtidigt som hans formuleringar ofta är riktigt fina.
Inte varit här på ett tag, snygg design du har fått! :)
Tack för för det Viktor! Är även jag rätt så nöjd men tycker dock att designen har lite för mycket vänstertyngd som jag får fixa till när jag orkar.