Även om jag gillade några spår från Come Clarity så var det en skiva som inte lämnade några bestående intryck utan föll i glömska ganska fort. Egentligen har väl In Flames post-Clayman alltid varit relativt ointressant för min del. Detta trots att jag någon gång under slutet min grundskoletid höll ett muntligt anförande om hur gärna jag ville growla i en rockorkester, till vilket jag hade Episode 666 (vald enbart för att väcka anstöt hos min svensklärare) som exempel. Hade jag haft polare som gillade brutalare dödsmetall hade jag förmodligen valt något med Cannibal Corpse istället.

År 2000 kan i många avseenden ses som året då den svenska hårdrocksscenen fick sitt stora genombrott. In Flames släppte Clayman, Hammerfall gav oss Renegade, Iron Maidens åteförening resulterade i Brave New World och ett (i raden av många) utsålt Stockholms stadion. Huruvida år 2000 även markerar en formtopp för genren i sig har diskuterats, diskuteras just nu och kommer att diskuteras framöver men oavsett vilken åsikt man har kan man inte bortse året som en historiemarkör. Allting de nämnda banden i detta stycke spelat in efter år 2000 har mer eller mindre klassats som dåligt.

När Reroute to Remain släpptes 2002 innebar den en, relativt, drastisk ändring på ljudbild och en hetsk diskussion om huruvida In Flames sålt sig eller inte tog vid. Jag intresserade mig inte för skivan nämnvärt, musiken intresserade mig inte och jag gick vidare. Två år senare, 2004, kom Soundtrack to your escape och även den lyckades passera utan att göra avtryck även om jag tyckte att den lät bättre än föregångaren. Come Clarity kom ytterligare två år senare och den markerade en återgång till ett mer gitarrorienterat In Flames. Jag vill minnas att skivan inledningsvis fick mig att imponeras men precis som tidigare fanns det inte utrymme för bandet i mitt liv och skivan föll i glömska utan att den saknades.

Nu när då det är dags för ytterligare ett In Flames-album så räknas det som en stor release i och med att bandet vuxit i och med varje släpp. Enligt Kulturbloggen så har förhandslyssningen av A Sense of Purpose på MySpace varit lyckad för In Flames då skivans låtar spelats över en miljon gånger. Tydligen ett nytt rekord för MySpace Sverige. Och även i nationell press får skivan relativt bra mottagande, men jag förstår fortfarande inte. Metalcentral ger skivan 7/10 och skriver något om skillnader i sånglägen mellan då och nu. Ännu mindre förstår jag när Isabelle på Dagens skiva ger skivan fullpott och tio poäng.

För mig låter Anders Fridén ansträngd och gnällig, musiken likgiltig och återvunnen samtidigt som det enda i förväg intressanta spåret, The Chosen Pessimist inte lyckas locka tillräckligt. Att Fridén drar till med högstadiepoesi i stil med ”I feel like shit! But at least I feel something” trodde jag inte att jag skulle få höra, men att han gör det förvånar mig inte längre. För mig spelar det ingen roll att In Flames är framgångsrika eller att bandmedlemmarna tycker att A sense of purpose är bandets bästa skiva någonsin. Det är inte därför jag känner att bandet irrat bort sig. Utan jag tycker att bandet har blivit uddlöst, självsäkert och kravlöst. Av någon anledning kan lyckas jag inte engagera mig lika mycket längre.

Vi har helt enkelt vuxit ifrån varandra. Jag har sökt mig till andra jaktmarker medan In Flames gått vidare med sitt, och för det skall de ha en eloge. De vågar göra det de själva tror på trots att man får internettrollen på sig. De vet att det enda krav man kan ställa på sig själv är ärlighet och att så länge man spelar musik ur ett ärligt perspektiv kan man vara nöjd. Synd bara att det ska vara så förbannat tråkigt.