-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Hur är ditt liv i dag?
Jag vet att det är lite tyst här just nu men jag har just nu, varken tid eller ork att skriva det jag vill skriva. Inga negativa anledningar dock utan det finns en hel del goda anledningar till varför det varit stiltje här på bloggen under våren. Den största anledningen är förmodligen jobbet, men det ligger även lite andra projekt i vägen just nu. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna läcka lite information om det här inom en snar framtid, men än så länge måste locket ligga på.
Annars är det vår i Göteborg och jag mår bra.
Liverecension: Principles Of Existance, Rotten Sound och Disfear
Den senaste konserten jag minns att jag sett var Sonic Ritual på Tantogården i Stockholm fredagen den 2 maj. En trevlig kväll även om det kanske inte var det bästa jag sett. Norges nationaldag 2008 kommer jag dock att minnas långt framöver. Anledningen till det är de finska grindgiganterna Rotten Soundsom bjöd ett fåtal tappra på Sticky Fingers Top Floor till ett grindkalas av sällan skådat slag.
Kvällens första förband (Cursed spelade inte i Göteborg), Principles of Existance, var inte det sämsta bandet jag sett i mitt liv, men går man på scen före Rotten Sound så har man stora krav på sig som band. Dessa krav infriades inte på långa vägar. Man var inte ens i närheten av att bjuda upp till röj och Principles of Existance kommer inte att gå till världshistorien med sin variant på punkinfluerad hardcore. Att publiken inte visar bandet det minsta intresse kan inte vara kul när man som Uffe Cederlund (ex-Entombed, Disfear) tidigare spelat för utsålda klubbar, men det är förståeligt när man agerar förband till Rotten Sound och ytterligare ett svenskt Pitchfork-hypat band, Disfear.
Finska Rotten Sound är ett aktat band inom genren och det sägs att grindkonnässörer håller bandets skiva Murderworks(2002, Century Media Records) som ett klassiskt verk. När bandet då drar igång sin armada med låtar så borde det genast formas en moshpit framför scen, men den här kvällen verkar det som att publiken har betongklossar till skor då färre än tio personer försöker röja. Hur man lyckas med det övergår mitt förstånd när finnarna levererar sitt kompromisslösa totalmangel med bravur. Rent generellt är grindcorelåtar sällan längre än två minuter, men ikväll gäller det att vara i toppform då bandet bundit ihop många av sina låtar till längre medleys. Något som görs med en precision värdig kvantfysiker, dock utan att förlora den ack så viktiga dynamiken.
På Sticky Fingers får vi se ett styrkebesked som visar att bandet är, om inte världens, så åtminstone Europas absolut bästa grindband. Och som om inte det räckte så är bandets senaste skiva, Cycles(2008, Spinefarm), minst lika bra som tidigare nämnda Murderworks. En blivande klassiker.
Headlinern för kvällen, Disfear, innehåller två av de största profilerna inom svensk metal - Tompa Lindberg (At the Gates) och Uffe Ulf Cederlund (ex-Entombed) - men den här kvällen har inte det någon som helst betydelse. Jag och min vän Anders, med flickvän, lämnar Sticky Fingers efter att Disfear blott hunnit spela ett par minuter. Våra ansikten täcks med leenden större än Stilla havet. Nacken känns öm, kroppen sliten och orken knapp men ändå känner jag mig som en vinnare. Vi har precis bevittnat något som kan vara årets spelning i Göteborg 2008.
Från Göteborg till Quebec
En kort recension så här direkt efter hemkomst från Sticky Fingers och den första konserten på hemmaplan sedan John Vanderslice i februari.
- Ett värdelöst svenskt band inleder.
- Ett suveränt finskt band följer upp (Rotten Sound) och krossar allt motstånd och kanaliserar all den sisu som finns i de fyra grabbarna till det finska ishockeylandslaget.
- Jag och mitt sällskap går till Rockbaren eftersom vi inte orkar tråka ut oss med ett ytterligare ett medelmåttigt svenskt band som inte har en chans att nå upp till de nivåerna som Rotten Sound tog oss till.
Stockholm, here I come
Jag lämnar Göteborg för Rikets anus över långhelgen. Kanske att jag fliker in med lite reflektioner under min resa, men troligtvis kommer det inte att ske.
På återseende.