"I'd rather have a bottle in front of me, than a frontal lobotomy" - Tom Waits

Recension: Metallica “Death Magnetic”

Jag började skriva på den här recensionen redan innan jag åkte till Prag, men fick aldrig tillfälle att skriva klart slutet. Sedan dess har jag lyssnat på skivan ett par gånger till och det här är min åsikt som den ser ut i dagsläget.

Metallica - Death Magnetic När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.

I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en “back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.

I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet “hittat hem“, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om “balls out metal“.

Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.

Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.

Men jag går inte på den enkla.

Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.

Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av “Metallicas pånyttfödelse“.

Andra bloggar om: , , ,

oktober 8, 2008 | Kategoriserat under Musik, Recensioner