När Mikael Åkerfeldt (Opeth) i lördags i sitt mellansnack började sjunga på nedanstående fyra rader var det inte många som förstod vad han hade i åtanke.

Who knows where the cold wind blows,
I ask my friends, but, nobody knows
Who am I to believe in love,
Oh, love ain’t no stranger

När han sedan frågade ”gillar ni inte Whitesnake? Ska ni inte se dom i nästa vecka?” var responsen tudelad. De äldre skrek ”jaaaa!”, de yngre antingen skrattade, skrek ”neeej!” eller så var de helt oförstående. Själv log jag mest av njutning, ty Whitesnakes bluesera är något som jag själv uppskattar väldigt mycket. Att Mikael sedan flera år tillbaka, på ett eller annat sätt, under Opeths konserter uppmärksammat cock rockens störste symbol tycker jag är underhållande med tanke på den milslånga skillnaden banden emellan. Whitesnake kan ses som den raka antitesen till Opeths mer brutala dödsmetall

I går spelade Whitesnake i Stockholm och det mesta ser ut som vanligt på tidningarnas recensionssidor. Aftonbladets Mattias Kling saknade hugget, DNs Fredrik Strage tycker att David Coverdale fortfarande övertygar, Linnéa Olsson på SvD ser ingen farlighet hos den vite ormen i sin underhållande recension.

Det finns även ett par bloggare som var på plats i Hovet för att se bandet, däribland Enligt min humla Josh, Erik Laakso och Rosmari från Kulturbloggen. Gemensamma nämnare bland bloggarnas samt journalisternas recensioner är att de flesta irriterar sig på gitarrsolona, samt att de anser David Coverdale sjunga aningen surt i de rockigare klippen.

När jag själv såg bandet någon gång i slutet av 2004 så vibrerade Scandinavium och Whitesnake var helt fantastiskt. Herr Coverdale var då 53 år, men hade fortfarande rösten i behåll samtidigt som han cock rockade sitt mikrofonstativ precis som vanligt. Jag minns att bandet öppnade med Deep Purple-klassiskern Burn och att det blev ordentlig fart på publiken direkt. Jag och min polare Uffe fick den kvällen exakt samma känsla som när vi såg Europes återföreningsgig i Lisebergshallen bara några veckor tidigare (eller senare, minnet sviker). De var båda fantastiska konserter och vi är otroligt skeptiska till om banden någonsin igen kommer att vara lika bra som just de där två höstkvällarna. Europe var bra 2006, men inte ens i närheten av den där kvällen 2004.

Om Whitesnake lyckas får jag se i kväll i Scandinavium.